Författare: Lisa

Vi fick riktigt fin glassarsegling ner till Carriacou och Tyrrel Bay. Solen sken och vi hade lagom starka vindar in från aktern. Härligt!

Vi började med inklarering och en lugn eftermiddag ombord. Innan vi åkte in för att äta middag så tog vi en jolletur bort till en liten lagun med mangrooveskog runtikring. Denna lagun används som förtöjningplats då det är en orkan på gång så det finns förberedda kraftiga rep på flera ställen bland träden.

Det var visserligen ett riktigt myggträsk, men stillheten, lukterna och tystnaden var mysig att få uppleva. Även kul att kunna visa barnen hur mangrooveträden växer eftersom vi har läst om dessa i geografin och att de används för att förhindra erosion. Blir så tydligt då man får möjlighet att knyta ihop de teoretiska kunskaperna med att kunna visa saker i praktiken.

Dagen därpå så tog vi bussen in till Hillsborough där vi timade in en lunch innan vi fortsatte med en annan buss till Windward där de bygger träbåtar på gammalt klassiskt sätt med gamla verktyg m.m. Det var lite av en flopp eftersom de hade ett skrov på g men ingen som byggde när vi var där.

Vi tog däremot en promenad till en närliggande strand som var en del av någon form av naturskyddsområde där vi var helt själva och fick bada i alldeles lagom stora vågor som bröt då de rullade in mot stranden. Mysigt.


 
  

På vägen hem så passade det sig återigen att äta i Hillsborough. När vi var på väg mot en restaurang så står Sofie helt plötsligt och hoppar jämfota utanför en annan restaurang. Visade sig att Big T som de lärt känna på Union Island under sina tidigare säsonger här och som då hade en restaurang på Union Island nu hade flyttat och öppnat ny restaurnag här på Carriacou istället. Dock samma namn, Big Citi grill. Det blev således att vi åt hamburgare i världsklass här istället dock efter att vi njutit av sundowners på restaurangens strandremsa. Härligt att sitta i en solstol med sanden mellan tårna, titta på solnedgången och njuta av en pina colada. De hade dessutom bra wi-fi så även barnen var nöjda. Ett ställe som vi varmt rekommenderar.

Vi upplevde att Carriacou var ganska annorlunda jämfört med Union Island. Carriacou är klart mindre turistigt även om det självklart finns restauranger som vänder sig till turister, men t.ex. Hillsborough känns som en stad där lokalbefolkningen lever sina liv och de butiker m.m. som finns uppfyller deras behov och är inte bara fyllda med souvenirer. Vi hittade en helt ok supermarket inne i Hillsborugh, ganska lika de andra affärer vi redan träffat på.

Vad som överraskade oss var Alexis vid Tyrrel Bay, en helt nyöppnad mataffär som känns västeuropeisk då man kommer in i den. Inte så mycket Europeiska märken, men en del importerat från framför allt England, USA och Canada. Här fanns bagels att köpa. Sååå gott med riktigt bröd. Inte den billigaste affären kanske men vi hittade grymt god rökt korv här som vi hoppas kunna få tag på även då vi tar oss norrut.

Efter ganska få men mysiga dagar på Carriacou så seglade vi ner till Grenadas huvudstad St George’s där vi faktiskt fick plats i den lite billigare marinan Grenada Yacht Club.

Nästa stopp blev Clifton på Union Island i Grenadinerna där vi tänkte fira nyår. Vi hade ett väldigt gungigt dygn dit och jag var rejält sjösjuk så det var skönt att komma fram.

Medan vi letade ankarplats så blev vi inropade till en brygga utanför en restaurang. Enligt vår guide Jakob så var det en av de tråkigare restaurangerna på ön, men sååå skönt att ligga vid en brygga och dessutom lättare för alla att komma och gå som de vill.

 

Första lunchen blev på Barracuda som ägs av en italienare så planen var pizza till alla. Det visade sig dock att de bara hade deg till en pizza så det blev en jättecalzone till barnen som de fick dela på och vi andra fick tänka om och välja annat till lunch.

Vi tog sen en promenad till flygplatsen för att klarera in. Medan jag klarerade in så tog de andra en dricka på flygplatsens “Shopping Centre” aka minibar. De hade toalett, men man fick spola med hink 🙂

Sen var vi bara tvugna att insupa atmosfären borta på kitestranden innan vi tog oss tillbaka till båten för att hämta jollen så vi kunde ta oss ut till…
 

…Happy Island!
 

En liten konstgjord ö byggd av snäckskal där det endast finns en bar och fin utsikt mot solnedgången. Vi fick oss varsin riktigt god rompunch respektive pinacolada att njuta av.
 

Precis när solen gått ner så fick vi även njuta av en show av en av kitesurfare som åkte fram och tillbaka och gjorde konster och high five med barnen. Coolt!

Dagen på nyårsafton spenderade vi på sandstranden på andra sidan ön vid Sparrows resort. En riktigt fin och lugn sandstrand med tillgång till bar, restaurang, toaletter m.m. Sofie hittade t.o.m. en nagelsalong så hon och Ellen fick sina naglar målade inför nyårskvällen.

Vi hade en riktigt mysig dag och fick även se pelikaner flyga och fiska. Häftiga fåglar.

På kvällen så blev det nyårsmiddag på restaurangen som hade bryggan vi låg vid, annars hade vi inte fått ligga kvar. Inte direkt mysigt, men en upplevelse. Vi firade ganska många högtider samtidigt. På bryggan satt flaggor som det stod Happy Valentine på, inomhus hade de julgran och andra juldekorationer, vi åt nyårsbuffé och tallriksunderläggen såg ut som pumpor…

Under större delen av middagen så var det ett band som spelade på steel drums. Ljudnivån var lagom kvällen innan då vi var på båten, men inne på restaurangen så kunde man knappt höra vad de andra kring bordet sa. Kändes lite sällskapsresanaktigt, men det var lite kul att äta från en buffé och pröva lite olika karibiska rätter.

Tolvslaget spenderade vi ute på huvudgatan tillsammans med i stort sett alla andra på ön. Varje liten restaurang/pub med aktning hade stora högtalare ute och spelade musik. Så massor med musik, människor och glädje.

Vid tolvslaget så hade de även ett riktigt fint fyrverkeri.

Morgonen därpå så åkte vi vidare till Tobago Cays för ett par dagars snorkling och solbadande. Det var massor med båtar där, som precis som oss åkt dit efter nyårsfirandet. Vi lyckades dock hitta en ankarplats inte allt för långt från Baradal där det simmar runt mängder med sköldpaddor. Jag, Gulan, Jakob och Ellen snorklade bort till ön och tillbaka. Häftigt!

 

På kvällen åkte vi in till stranden på Petit Bateau där det grillas hummer/languster m.m. Sofie och Jakob kände några av organisatörerna så vi åt hos Kapten Kojak. Riktigt mysigt med kulörta lampor i träden runt borden, sand mellan tårna och god mat på bordet. Jakob tyckte dock att vi andra lämnade för mycket hummer när vi inte orkade pilla inne i alla smala ben så han rensade våra rester innan han lät tallrikarna bli avdukade. Det tog så lång tid så det slutade med att vi vänligt blev bortkörda från bordet för de hade fler gäster på ingång som behövde våra platser, hahaha.
 
 

Vi fick vänta en stund på maten så barnen lekte en del innan. Blev både palmklättring, öppning av kokosnötter och boule med kokosnötter.

Dagen därpå så tog vi istället jollen till ön så även Linus som inte orkar simma lika långt fick möjlighet att snorkla. Det blev både lite sköldpaddssnorkling och snorkling på revet norr om sandstranden. Kul att få se lite fiskar också. Ellen var riktigt uppmärksam så hon och jag fick se ett par små bläckfiskar. Tyvärr så hade jag inte kameran med så de fastnade inte på bild. En av sköldpaddorna sen tidigare hade vi dock en bild på.

Vi låg kvar ytterligare ett par dagar så då hann vi träffa besättningen på Nadine lite också. Barnen fick både bada/snorkla och klättre i palmer tillsammans. Inne på en av öarna byggde de en riktigt cool koja mha palmblad under en av palmerna. När de letade palmblad så hittade de stora eremitkräftor som gömde sig där under. Häftigt!
 
 

På väg tillbaka till Union Island för att klarera ut så stannade vi till en stund vid Petit Tabac. Det är egentligen inget speciellt med denna ö som är en väldigt liten obebodd karibisk ö med lång sandstrand. Den hade nog inte fått speciellt mycket uppmärksamhet om det inte var så att detta är romsmugglarön där kapten Jack Sparrow blir ilandsatt i första filmen om Pirates of the Carribean. Lite kul att ha varit där.
 

…och ja, jag stegade från en palm, men glömde kolla att det var den ihåliga palmen så vi hittade inte rommen.

Som ni läste i förra inlägget så var vårt första stopp efter Atlanten Barbados. Vi kom fram sent på julaftonskvällen så vi bestämde vi oss för att fira jul på juldagen istället.

Det var lite jobbigt att ankra eftersom vi kom fram efter det blivit mörkt, men vi hade fått bra instruktioner från Jakob om i vilken del av Carlisle Bay som det borde vara enklast att hitta en plats. Carlisle Bay ligger precis utanför huvudstaden Bridgetown.

Väl ankrade så tog vi dock jollen in och hämtade upp Jakob. Linus hade tyvärr hunnit somna, men vi andra skålade i bubbel ombord och vi fick smaka rotis som Jakob hade med sig ombord. Roti är en typ av wrap fylld med en curryröra som oftast innehåller kyckling, men det kan även vara biff, fisk, potatis m.m. Sofie hade pratat om rotis till och från under hela atlantöverfarten så det var riktigt kul och gott att få prova. Kan avslöja att det har blivit en hel del rotis efter den första.

Första dagen så tog jag cykeln bort till kryssningsterminalen för att klarera in. Lite nervöst med första inklareringen, men det gick supersmidigt. All personal var väldigt vänliga och hjälpsamma, men det är en helt annan värld man kommer till. Det mesta görs i lugn och ro så man får inte ha bråttom och det är ingen mening med att stressa på dem, bara sitta lugnt och vänta.

Dessutom så är det pappersarbete på riktigt och karbonpapper används flitigt och finns numer även ombord (det var inte direkt kul att behöva skriva tre likadana crewlists efter varandra hos customs och sen två till hos immigration…). Också lite häftigt att man skrivs in i en tjock bok/liggare så det känns lite som man är tillbaka på hamnkontoret tidigt 1900-tal eller liknande. Det stämplas dessutom både datum och andra stämplar på de flesta papper. Tyvärr får man inte fotografera inne på kontoren.

Under dagen och eftermiddagen så städade vi båten och försökte få lite julfint. Vi byggde även ihop vårt pepparkakshus som vi köpte på Ikea på Gran Canaria. Får se hur länge det håller ihop… Det ryktas att de har en tendens att säcka ihop ganska snart när de blir fuktiga. Stämmer! Andra bilden är från två dagar senare…

Vid fyratiden (precis innan stängning visade det sig) så tog vi jollen in till stranden för att möta upp Sofie och Jakob för resans första Rompunch för oss och Fruitpunch för barnen. Vi var dock uppenbart ringrostiga då vi skulle få in jollen på stranden. Vi var inte alls tillräckligt snabba så vi fick en jättevåg som bröt in över aktern på jollen så vi blev dyblöta, men, men det torkar ganska snabbt i solen. Drinkarna var dock supergoda även om den härliga miljön säkert gav en hel del till upplevelsen också.

Väl tillbaka på båten efter att de körde bort oss från parasollen och strandstolarna som de höll på att plocka undan så var det dags för lite julfirande. Först lite Kalles Jul….

…och sen en minivariant av julbord. Vi hade i alla fall sill, ägg och nubbe även om skinkan och gravade laxen saknades.

Självklart följt av paketöppning.

Dagen efter var den 26:e och helgdag så det mesta på ön skulle vara stängt. Vi passade därför på att åka till Jakobs lägenhetshotell där vi utnyttjade wi-fi, tvättmaskin och pool. Superskönt med en lugn slappardag och doften av ren tvätt är underbar.
 

Vi fick även se apor i trädgården utanför lägenheten. Kul!

På kvällen så tog vi bussen till Oistin. Vi gick ut på fiskepiren i hopp om att se någon av sköldpaddorna som bor där i krokarna, men det hade redan börjat skymma så det var svårt att se. Jag tror jag såg kölvattnet efter en sköldpadda då den dök, men inte mer än så.

Middag åt vi vid fiskemarknaden. Supergod grillad fisk i härlig charmig miljö, men några av de mest nonchalanta och arbetsskygga servitriser jag någonsin träffat på. Sofie hade dock varnat om den attityden så det var mest kul att få uppleva.

Dagen efter hade affärer m.m. öppnat efter julledigheten. Vi tog då en taxi till besökscentret för Mount Gay, romdestilleriet. Vi vuxna tyckte det var intressant och gott medan barnen mest passade på att utnyttja deras wi-fi. I baren efteråt så träffade vi besättningen från S/Y Mathilda. Riktigt kul. Visade sig dessutom att de hade tre Scania-kollegor till mig ombord.

Eftersom barnen inte riktigt uppskattade besöket på Mount Gay så hängde barnen och maken på båten dagen efter. På förmiddagen så flyttade Sofie och Jakob ombord och på eftermiddagen så åkte de och jag till Banks Brewey för ett studiebesök.

En helt annan och mindre turistig upplevelse än romdestilleriet. Kul också att se hur miljömedvetna de är. Deras nya buterljeringsline drivs av solkraft och de berättade att ca 90% av alla flaskor pantas och kommer tillbaka och återfylls. Väldigt bra eftersom de inte har någon flaskfabrik på ön.

Det var sen dags för vår sista dag på Barbados. Jag började dagen med att klarera ut så det var gjort. Jag fick sällskap av Jakob som ville passa på att handla lite taxfree rom.

Vi tog sen bussen till Rockley beach för att få lite beachhäng också. Vi hann ju inte riktigt det innan det var dags för julfirande så det var skönt att ligga i en solstol och bara slappa. Blev dock inte massor med slappande för mig och Jakob eftersom vi tog en promenad till en närliggande affär för att fylla på med färskvaror innan vi går mot Grenadinerna där det är ont om affärer.

Väl tillbaka till Bridgetown så gick Jakob och jag till ytterligare en affär för att handla torrvaror och lite mer grönsaker medan de andra åkte till båten. Jakob och jag hade en ganska lugn timme. De andra hade det dock mer spännande…

När de kom ut i ankarviken så hade de svårt att hitta båten. Det visade sig att den hade draggat typ 100m då det kom ett squall, men som tur var så hade ankaret fått nytt fäste där. (Vi rörde oss från den röda ringen till där den svarta båtsymbolen är) Det var dock snälla båtgrannar som larmat kustbevakningen då båten draggade så de hade varit ombord och försökt få ut mer ankarkätting men inte lyckats. De hade dock varit där till och från för att se till att båten inte draggade mer. När maken kom ut till båten så fick han dock börja med att fylla i en massa papper för en incidientrapport så de var precis klara när Sofie hämtat mig och Jakob inne i stan.

Eftersom vi hade en natts segling framför oss så brydde vi oss inte om att ankra om utan vi lättade ganska omgående istället. Det var tur att Sofie kom på att vi borde ropa ut ett tack på VHF:en eftersom att vi såg en liten jolle åka efter oss i full fart, men när vi tackade för hjälpen och sa att vi var på väg till Union Island så vände de. De trodde att vi draggade igen och var snälla nog att försöka hinna ikapp båten för att ta hand om den. Vi är supertacksamma för alla som bryr sig där ute och som hjälpte oss.

Efter att vår gast Sofie kommit ombord och vi fått hjälp av både henne och hennes man Jakob att få båten i ordning så kändes det helt naturligt att bara kasta loss och segla ut till havs. Jag trodde att jag skulle vara mer nervös, men jag var faktiskt mer nervös inför när vi skulle segla från Portugal till Kanarieöarna.

Dels kanske det var för att det var vår första längre överfart där vi inte skulle vara förhållandevis nära land. Dels kanske det var för att det, nu när jag tänker tillbaka, har varit svårare att förstå vad det är vi ger oss ut på. Planera, handla och stuva för flera veckor har vi gjort tidigare bara för att slippa vara beroende av att gå in i en marina bara för att handla så det kändes inte konstigt alls.

Atlanten – dygn 4 – Fisk!
Vi har fått vår första fisk! En precis lagom stor Bonito (liten tonfisk) blev det. Ellen var den som drog in den efter att den nappat på vår handlina. Vi vet dock inte riktigt när det nappade… Vi hade tyvärr släpat den lille stackaren till döds så när den väl kom ombord så hade likstelheten redan satt in.

 

Den dog dock inte förgäves. Grymt god middag blev den. Vi hoppas vi får fler.

Atlanten – dygn 5 – Lite reflektioner
Så här efter knappt en vecka så börjar insikten komma avseende hur länge vi faktiskt ska vara ute till havs. Under denna första vecka har vi dessutom haft väldigt ont om vind vilket gör att vi inte har lagt så många sjömil bakom oss som vi trodde. Det gör ju att det tar ännu längre tid innan vi kommer fram så viss frustration börjar jag allt känna.

Efter några dygn med riktigt fin segling men ganska gropig sjö så har vi haft en dag med lätta vindar och är nu inne på andra natten med obefintliga vindar. Vi puttrar långsamt fram för maskin (på låga varvtal för att spara bränsle). Havet är lugnt så när som på riktigt långa dyningar som man knappt märker av i mörkret. Inga fartyg syns till, varken runt horisonten eller på AIS:en.

Jag sitter ensam på min nattvakt och allt lugn ger möjlighet till att bara vara och låta tankarna fara som de vill. Jag fascineras av att ett stort hav som Atlanten kan vara så lugnt. Jag släcker lanternorna en stund, lägger mig på däck och bara njuter av en helt fantastisk stjärnhimmel som bjuder på så mycket stjärnor att det är svårt att se stjärnbilderna. Det är så många stjärnor som “stör”, som man inte är van vid att se. Med lanternorna släckta så syns även marelden så mycket bättre. Vi har ett lysande stråk efter oss där propellern rör runt i vattnet. Magiskt. Här om natten syntes en smal strimma av månen, men inatt är den helt i nedan och lyser med sin frånvaro. Inser att inget av det går att bevara som foto eller film utan jag får njuta av det och spara bilderna och känslan i mitt hjärta.

Allt är så stilla. Så lugnt och vackert.
Jag har ett lugn i kroppen som jag inte känt på länge.

På vår väg genom Europa var det så mycket jag ville se och göra så det blev nästan stressigt att hinna med allt. Dessutom var det en hel del som behövde fås i ordning på båten så det var inte mycket slappande då vi bara låg still heller. Här ute kan vi inte göra så mycket. Visst finns det småpyssel och småsaker som behöver fixas, men än så länge inget akut utan man kan ta det med ro och fixa då andan faller på.

Vår gast Sofie klev ombord i Las Palmas och har helt naturligt funnit sin plats både ombord och som en del av besättningen. Vi har alla efter några dygn hittat vilka rutiner som passar oss. Jag känner mig trygg. Trygg med både båt och besättning, vilket självklart också bidrar till mitt lugn.

Jag låter tankarna flyga fritt som de vill. Bitvis handlar de om skolan ombord. Bitvis handlar de om det som är där hemma, vad vi kommer hem till, vad jag vill komma hem till. Vårt stora hus. Vad vill jag göra på jobbet? Vännerna som vi även ett vanligt år träffar alldeles ör lite, men som jag saknar på ett lite annat sätt nu när jag inte kan träffa dem. Vi har fått rapporter om snöslasket hemma, vilket får mig att tänka på snö och skidåkning vilket jag vet att även barnen saknar.

Jag tänker på avsaknaden av julstämning när man inte har ruskvädret utan det är evig sommar. Datumen i loggboken påstår att det är december men jag har lite svårt att tro och känna det. Vi har lite julpynt med oss och har köpt ett par minigranar som kan lysa upp lite i fönstren, men de får vänta med att packas upp tills det är nästan julafton tror jag. Vi har spelat några sporadiska jullåtar, men det känns inte riktigt som de passar här på havet.

Jag tänker på allt vi fått uppleva hittills. De platser som blivit våra favoriter. De bottennapp på olika menyer vi hittat. Hur magiskt gott boniton, den lilla tonfisken, vi fick upp här om dagen smakade. Jag ler åt minnet att vi inte upptäckte att det hade nappat. Ingen av oss vet hur länge vi släpat den stackars fisken efter oss, men likstel var den då vi tog ombord den. Jag tänker på alla hjälpsamma människor vi träffat. Hur många charkuterister som tycker jag är konstig när jag vill köpa en hel bit fläskkarre (att göra pulled pork på) eller en hel bit ost, inte skivor. Antar att de undrar hur vi ska äta den, men de är omedvetna om vår osthyvel ombord. Jag undrar hur det går för våra vänner på S/Y Felicia som också är här ute på havet, men en knapp vecka före oss.

Jag är tacksam över all hjälp vi fått, både innan vi gav oss iväg hemifrån men också under resans gång. Mina föräldrar som hjälpte oss tömma huset och som trots egna tvivel stöttat oss i detta projekt. Alla hamnarbetare som fixat plats åt oss även i fulla marinor. Paul som hjälpte oss fylla på gasol i Lagos. Kate som hjälpte oss segla båten från Portugal till Kanarieöarna. Jakob som fixat och släpat hit reservdelar och som hjälpte oss få ordning på allt inför avfärden från Las Palmas. Riggarna som snabbt hjälpte oss byta de stag som fått sprickor i sig så vi kom iväg enligt plan. All lokalbefolkning som kämpat för att förstå vad vi menar när vi inte talar samma språk. Jakob och Anna som hjälper oss med väderinformation. Sofie som hjälper oss nu. Alla ni andra som är nämnda men inte glömda.

Jag gläds åt att dottern, som inte alls ville ut på den här överfarten, för någon dag sen sa att det inte alls blev som hon trodde utan hon tycker det är riktigt mysigt, Jag gläds åt hennes lycka då hon igår äntligen fick bada från båten igen då vi låg och drev i stiltjen.

Sonen tjatar om att han vill baka snabbullar. Tror vi får klämma in lite hemkunskap på hans schema. Han skulle bli så glad över att få baka dem.

Jag förundras även av hur stor skillnad ett skägg kan göra. Igår trimmade jag makens hår som började bli långt. Även skägget behövde trimmas, men vips så var det helt borta. Hoppsan! Vet inte när jag senast såg maken utan skägg… Vet inte om barnen någonsin sett sin pappa utan skägg…. Jag kan inte sluta titta på honom och fnissar åt att jag inte känner igen min egen make. Vem är den femte personen ombord egentligen? Känner vi honom? I mörkret när jag löser av honom på nattvakten ser jag dock inga detaljer så då är det min vanliga make. Får se vem jag möter i ljuset imorgon bitti.

 

 

Atlanten – dygn 6
Idag var det ganska lugn sjö och bitvis bleke så vi passade på att ligga och driva en stund då vi skulle byta segel. Så då kunde vi BADA! Så grymt skönt att få bli riktigt ren igen. Tvätt i saltvatten följt av en avsköljning med sötvatten. Nice!

Atlanten – dygn 7
För andra (och sista) gången på överfarten så såg vi delfiner. Det kom ett helt gäng, 15-20 stycken, som stannade nästan en halvtimme. Sååå kul att få se dem igen och denna gång så lyckades vi få lite bra bilder också.

Atlanten – dygn 8
Vår gast har tråkigt?
Idag blev det ansiktsmask så besättningen håller sig vacker.

Atlanten – dygn 10
Dagarna flyter ihop. Den ena den andra lik. Har varit en ganska seg start med lätta vindar. Vi har seglat i ca 4 knop vilket gör att det snarare blir 4 än 3 veckor för att komma över. Har känts ganska nedslående att det tar sådan tid, jag var i alla fall inte beredd på det. Lugnet i kroppen har bytts ut mot mer frustration över känslan att inte komma någonstans.

Igår började det blåsa lite mer, vi gjorde i alla fall 5 knop så det började kännas som om båten rörde på sig. En uppfräschande dusch på fördäck gjorde säkert sitt till också.

Idag har vindarna ökat ytterligare så idag seglar vi på riktigt fint. Dock så har vi inte fått den klassiska passaden, blåser nästan rakt nordligt så vi har halvvind och en hel del sjö i sidan så det ör en ganska gungig/gropig resa, inte alls så bekvämt som vi hoppats på. Vi hoppas att vinden vrider mer mot NO/O imorgon så att vi kan få vågorna akterifrån och mer behagligt surfa fram.

Allt oregelbundet guppande gör att allt hamnar lite på paus ombord. Visst har vi haft en del skola, men jag som lärare med anlag för sjösjuka har svårt att förbereda och genomföra några vettiga lektioner. Idag har det därför varit ”gunglov” för hela slanten.

Atlanten – dygn 12
Gung, gung…. Skepparn börjar tröttna på att vara smått illamående, men det går upp och ner. Har äntligen fått lite mer läns så kanske blir lite lugnare sjö om någon dag.

I och med att sjösjukan gör det svårt att läsa så finns mycket tid för reflektion. Ibland kring djupa saker och ibland kring något så banalt som ”Varför flyger flygfiskarna?” Ser härligt ut att flyga över det djupblå havet. Kraschlandningarna med huvudet före in i en våg däremot…. Ser inte alls lika graciöst och härligt ut. En beskärd del av dem landar dessutom på däck och blir snabbt till soltorkad flygfisk…

 

Sofie har fått ett pussel i julklapp som ska var byggt innan vi kommer iland. Bäst att börja i tid… Gick dock fort med pusselälskande barn.

Atlanten – dygn 13 – Lucia
Natten bjöd på lite mer vind och en del kraftiga vindbyar så vi seglade på i bra fart trots att vi bara hade halva förseglet utrullat.

Lucia idag. Det är ingen direkt julstämning ombord dagtid då solen skiner och vi går i kortärmat eller bikini. I början av min morgonvakt (04:30-07:00) då det fortfarande var beckmörkt och stjärnorna tindrande så föll dock andan på och jag försökte mig på att sjunga lite luciasånger. Det visade sig att min repertoar var rejält begränsad, men några verser blev det i alla fall.

I och med att det var mer vind inatt så är det mer vågor nu på morgonen/förmiddagen så mitt illamående har smugit sig på igen. Jag tar därför dubbla pass vid styrplatsen medan maken får ta dagens skola med barnen. Helt ok byte tycker jag. Detta gjorde att jag hann titta på några av de molntussar som gled förbi. Riktigt meditativt att se de formas och omformas av vinden.

Idag ser det ut som om vi kommer att passera halvvägsmarkeringen på vår rutt. Bör egentligen firas med en flaska bubbel vilken vi fick i avskedspresent från oceanseglingsklubben. Vet dock inte om min nu bubblande mage är direkt sugen på mer bubblor…. Vi får se. Någon av de närmsta dagarna blir det nog i alla fall. Vi ska även se till att leta rätt på en flaska så vi kan skicka iväg en flaskpost.

Halvvägs innebär för oss även att vi ställer om klockan. Två timmars ändring blir det idag. När vi närmar oss så ska vi ändra ytterligare två timmar. Nu kör vi dock UTC-2.

Atlanten – dygn 14
Vi gungar vidare. Har det riktigt bra i vår lilla bubbla även om till och från känner av illamående. Hittar inte riktigt rätt rutiner med mellis och liknande och sjösjukan kommer så fort jag blir lite hungrig. Övriga besättningen mår dock bra och jag är evigt tacksam för att inte barnen mår illa eftersom de faktiskt inte valt själva att vara ute och gunga.

Det är så härligt att se dottern blomma upp då Sofie är som en storasyster för henne och gör vår dotter till en tjej. Dottern ser förläget glad ut då Sofie visar henne grunderna i hur man sminkar sig. Speciellt lite maskara gör stor skillnad och dottern ser plötsligt flera år äldre ut. I kombination med solblekt lite rufsigt hår så ser hon såååå vacker ut. Även naglarna får sig flera lager lack och dottern strålar ikapp med solen.

Atlanten – dygn 18
Kommer upp vid 04:30 för att gå på min vakt. Vet att det kommit några regnstänk för någon timme sen och får av maken veta att regnjacka kan vara bra eftersom det kommer lite duggregn då och då. Jag säger godnatt till maken och plockar iordning vattenflaska m.m. som jag vill ha tillgängligt under mitt vaktpass och sätter mig vid styrplatsen.

Jag hinner precis sätta mig till rätta och slå på radarn för att se om det är något regn i närheten innan himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Jag rusar in för att hämta även regnbyxor och får frågan från båda andra vuxna som kommit upp om jag behöver hjälp, men avböjer eftersom vindarna är stabila och jag bara behövde lite regnkläder.

När de båda andra gått och lagt sig igen och jag kommer ut i sittbrunnen så vräker regnet ner och vinden börjar vrida kraftigt. Vi är mitt i ett squall. Vårt vindroder hänger med vindvridningen så vi ändrar kurs ca 50 grader, vindrodret hänger sen inte med utan vi fortsätter gå upp i vind. Jag tvingas dra igång motorn för att kunna hålla emot.

Jag funderar på om läget är tillräckligt stabilt för att jag ska kunna lämna styrplatsen och be maken om hjälp med seglet. Precis då kommer han upp. Tack! Vi beslutar att ta ner gennackern och gå för maskin en stund tills vindarna stabiliserat sig igen.

Jag vaknade ju snabbt i alla fall. Hoppas nu på en lugn fortsättning på min vakt.

Vakten blev lugn men senare på dagen så lyckades vi veva in en rejäl Guldmakrill/Mahi Mahi. VI har fått sådana förut, men denna var snäppet större och kämpade emot rejält. Den kämpade så pass att den drog sönder bromsen i rullen på fiskespöt (Gulan lyckades dock meka ihop detta efteråt).

Atlanten – dygn 21
Inte riktigt fullmåne idag, men nästan, vilket gör att vi har en stor strålkastare på himlen. Visserligen väldigt skönt att se båten, seglen och vad man gör, men den fantastiska stjärnhimlen försvinner. Man ser bara de starkaste stjärnorna och de vanligaste stjärnbilderna. Den där fantastiska stjärnhimlen med enormt djup och oändligt antal stjärnor försvinner tyvärr.

Märks att vi åkt ytterligare västerut. Vi har passerat tidszoner utan att justera klockan vilket medför mörkare mornar. Kanske dags att justera klockan de sista två timmarna imorgon så vi har Barbados tid i kroppen då vi kommer fram.

Atlanten – dygn 22
Nu börjar det bli riktigt blandade känslor. Vi har hittills haft det väldigt bra i vår lilla gungande bubbla. Nu börjar vi dock närma oss andra sidan. Plottern visar 2-3 dygn beroende på vilken fart vi har för stunden. Med känslan av att målet är nära så känns ett par dygn som ruskigt lång tid att behöva vänta på att komma fram. Samtidigt vill man inte att den här enkla vardagen vi har haft ska ta slut. …men oj vad det ska bli skönt att få sova en hel natt i sträck utan att behöva gå upp på två nattvakter.

Atlanten – dygn 23
Idag har jag en riktig mellandag. Vi har ställt om klockan två timmar så det har blivit otakt mellan när jag ska gå vakt/sova respektive när kroppen tror den ska få sova. Tur att vi har vår gast Sofie som ser till att båten julpyntas tillsammans med barnen. Det julpysslades också lite.

Atlanten – dygn 24 – Julafton
Som sagts tidigare så är det inte helt lätt att känna julstämning när det är 30 grader varmt och man gungar fram på havet. Vi har dock inlett dagen för oss traditionsenligt med risgrynsgröt till frukost så vi hade världens lyckligaste son vid frukostbordet.

Nu närmar vi oss verkligen vårt mål Barbados. Sjömil en minskar stadigt och vi förväntar oss komma fram ikväll, tyvärr inte innan det blir mörkt, men ändå tillräckligt tidigt för att det inte kändes vettigt att ta en natt till på sjön och komma fram imorgon bitti. Sen får vi se när vi får komma iland beroende på om inklareringen har öppet mitt under julhelgen….

Atlanten – kvällen dygn 24 – Framme!
Vi kom fram! Det sägs ju att man inte ska komma fram till en okänd hamn när det är mörkt, men så blev det denna gång. Inte helt optimalt, men det fungerade.

Väl ankrade så åkte vi in och hämtade upp Jakob (Sofies man) som flugit hit till Barbados. Ankomsten firades med bubbel och roti (karibisk wrap med kycklingfyllning)

Vi hade planerat att segla norrut längs Teneriffas kust och sen ankra en natt strax söder om norra udden. När vi stack ut så hade vi jättefina vindar så vi bestämde oss för att segla direkt tvärs över till norra Gran Canaria.

I efterhand så insåg vi att talesättet “Make a plan. Stick to the plan” ibland faktiskt är bra även om man ska kunna vara flexibel också. Vi glömde lite bort anledningen till varför vi tänkte ankra en natt söder om Teneriffas norra udde, nämligen det nordliga svallet som gjorde det omöjligt att hitta en ankringsplats på norra sidan av Gran Canaria.

Efter att ha gått in vid ett par ankringsställen och upplevt vad “not tenuous” i guideböckerna innebar då stora vågor rullade in i vikarna i verkligen innebar så beslöt vi oss för att gå direkt in i Las Palmas trots att det skulle hinna bli mörkt. Fördelen med att komma efter mökrets inbrott var att då har marinan stängt för dagen så då borde incheckningsbryggan vara ledig om man inte kommer allt för sent. Det var i alla fall vår plan. Sen fick vi ta dagen efter som den kommer. Marinan hade sagt att de inte hade någon plats alls pga alla båtar som ska segla ARC (Atlantic Rally for Cruisers), men då hade vi som back up att bara ankra utanför. Dock mycket enklare att ankra i dagsljus än kolmörker, men det fick bli morgondagens problem.

Morgonen därpå gick vi upp till hamnkontoret då de öppnade. Mycket riktigt så blev vi nekade plats men fick betala en liten avgift för tre nätter till ankars. Efter det kunde vi få komma in i marinan eftersom ARC då avseglat. På bryggan på väg tillbaka till båten så möter vi en av de som jobbar i marinan med att fördela platser. Han ber oss avvakta en kvart för han tror han har en plats åt oss trots allt.

Medan vi väntar så kör sjöräddningen en uppvisning med helikopter och ytbärgare så den tittade familjen på medan jag väntade på båten.

Familjen mötte hamnkillen som sa att det fanns en plats till oss bara vi avvaktade en timme. Yay! Vi förtöjde om, men hamnkillen såg lite fundersam ut. Vi var smalare än han trott så det blev en halv plats över. Aj, aj, det skulle inte hamnkontoret gilla… Gulan sa att det inte spelar oss någon roll vilken plats vi får utan att vi även kan ligga i den södra hamnbassängen, Marina Vela Latina. Då sken han upp och vi förtöjde om. Lite längre bort från restauranger och butiker, men med fräschare toaletter/duschar så det blir bara bra. Dessutom samma hamnbassäng som Aurora låg i då Gulan var gast och seglade över Atlanten förra gången. Flashback för både honom och vår gast Sofie (Auroras ena ägare) som kommer om några dagar.

Det roliga var att Felicia sett oss komma in kvällen innan så när vi var väl omförtöjda så blev vi till kvällen inbjudna till Felicia på Jennys födelsedagsbubbel och filmkväll för barnen.

Dagen därpå så pysslade vi på båten större delen av dagen. Vi fick också ombord en riggare från Alisios sailing som bekräftade att de kan hjälpa oss med vårt riggjobb dagen efter att ARC har lättat. Toppen! Nu ska vi bara försöka lokalisera och få tag på de två spanners/vantskruvar som Tomas riggaren beställt till Teneriffa…

På kvällen så kom barnen på Felicia till oss på middag, filmkväll och övernattning. Gissa om vi hade fyra glada barn ombord. Jag tror det var tre ganska glada vuxna ombord på Felicia också som fick en barnfri kväll till att bara göra båten i ordning för avfärd.

Dagen efter så hyrde vi en bil och drog bl.a. till Decathlon för att handla lite nya skor och en ny skaljacka till Ellen. De där barnen bara växer… Ja, jag vet att vi kommer till varmare breddgrader, men några bra fotdon för längre utflykter och något hyfsat regntätt då det kommer en skur misstänker jag ändå kommer att behövas. Lisa hann även med en tur till Ikea på kvällen för att fixa lite inredning inför att Linus ska sova i Ellens hytt under tiden då vi har Sofie ombord. Vi hade sen tidigare ett litet lektält, men en madrass behövdes också för att göra det sovbart i tältet.

 

På söndagen var det dags att vinka av Felicia och övriga som ska segla ARC från Las Palmas till St Lucia. Barnen fick pröva att tuta i Jennys trumpet. De fick ljud men det var bara Jenny som kunde spela olika melodier 🙂

 

På kvällen tog vi sen glatt emot vår gast Sofie och hennes man Jakob som ska hjälpa oss att komma i ordning och iväg. Det blev en riktig mysmiddag på restaurang som start.

Nu börjar vårt jobb med att bli klara. Till att börja med så planerades det meny.

Medan Gulan hängde på båten med riggarna som bytte våra diamantstag (wow wad det gick snabbt och smidigt, ner med ett, tillverka en ny kopia, upp med det nya och sen upprepa) så åkte vi andra och åt lunch på Ikea följt av shopping av torrvaror vilka sen rengjordes för att slippa få ombord kackerlackor. Även onödiga papperskartonger kastades bort.

 

För att barnen skulle få något kul under dessa dagar så åkte Jakob och Gulan med dem till vattenland efter det att de fyllt vår tomma gasolflaska.

Vi jagade även våra vantskruvar som inte kommit efter en vecka trots expresstransport. Gulan ringde och pratade med transportfirman som meddelade att de saknade ett par papper. Efter ett par samtal till firman som vår riggare beställt dem ifrån så lyckades de få ordning på papprena och vantskruvarna kom iväg från Frankrike.

Vi hade dock bett att få veta direkt när de var framme på Teneriffa så vi kunde åka om hämta dem. Den firman hade dock förstått att det var Alisios som skulle montera så han hade packat ner prylarna i en transport som skulle till dem. Det funkade ju visserligen och vi slapp åka och hämta, men chefen på Alisios blev inte direkt nöjd när det dök upp saker han inte beställt, men suckade mest när han fick höra historien.

Vi kompletteringshandlade, satte upp fler fruktnät, stuvade och monterade hjul på jollen så den förhoppningsvis blir lättare att dra upp på land.

Ankarkättingen målades och fick lite tydligare uppmärkning med buntband.

 

Vi mekade även med värmaren, nej vi kommer nog inte frysa, men det kan vara skönt att ibland kunna torka ut fukt. Dels så monterade vi bort utloppet för avgasröret eftersom den läckt in vatten under större delen av seglingen. När det väl var borta så insåg vi att den nog läckt ända sen installationen då båten byggdes. Mellan den yttre och inre plasten ser det ut som jord, det har tidigare varit balsaträ, men av att ha varit fuktigt så har det tokruttnat. Nu blev det en temporär lagning så vi inte får in mer fukt i skrovet eller vatten i maskinrummet, men vi kommer behöva att göra en mer ordentlig lagning när vi kommer hem.

 

Jakob var nere och kröp i maskinrummet och bollade idéer kring hur vi ska få igång värmareväxlaren som vi trir att har stopp i. Vi lyckades skölja igenom den genom att koppla ur värmeväxlaren och sen koppla in en vattenslang från bryggan och spola ur den. Det kom ur en del grus… Efter en urspolning och lite förändring på ett par ballofixer så fick vi faktiskt igång den 🙂

På torsdagskvällen så har de Tapas night inne i de äldre stadsdelarna i Las Palmas. Så vi åkte dit för att få några sista spanska tapas. På väg dit så passerade vi en julkonsert. Kändes lite konstigt med julbelysning och julmysik i värmen, men lite stämningsfullt var det.

Första stället vi gick till visade sig inte ingå i tapaskvällen, men vi passade på att äta ett par toast. De hade dock lite att jobba på avseende presentation. Jag fotade bara den som var toast med paté, men den med marmelad kom ut som en rostad macka med smör på och ett litet marmeladpaket vi sidan av så man fick bre själv. De var visserligen goda, men det kändes lite som ett kulinariskt bottennapp 🙂

Sen kom vi ner till rätt område där det även var en hel del mer folk. Konceptet för tapaskvällarna är att man betalar 2-3 € per tapas och sen finns det billig öl att köpa till. Riktigt kul att gå från ställe till ställe och prova olika saker. Fick dock bara på bild när det åts miniburgare. De riktiga höjdarna var köttfärstoast med stekt vaktelägg och toast med avocadoröra, men de försvann så fort så de hann jag inte fota.

På fredagen när vantskruvarna äntligen kommit så monterades de snabbt och smidigt av Alisios riggare.

 

Samtidigt så gick Sofie, Jakob och jag in till Hiperdino för att handla färskvaror. Ytterligare att stuva, men nu är både kyl och fruktnät fulla och redo för avfärd imorgon.

 

På kvällen blev det avskedsmiddag på restaurang. Riktigt god mat, men lite störande med en firmafest inkl. megafon vid bordet bredvid…

Sen var det helt plötsligt dags att lätta… På med fina båttröjorna för en avskedsbild.

Vi gick sen in till marinan för att tanka. Där var det dock knökfullt… Två jättekatamaraner som skulle tanka en skuta som skulle tankas med tankbil som de väntade på, sen kanske det skulle finnas plats för oss när de gått… Hmm… Så länge vill vi inte vänta. Efter ett överslag kring hur mycket diesel vi behövde (typ 60 liter) så beslöt vi oss för att fylla båtens tankar från dunkar. Vi skulle ändå fylla upp dunkarna så det blev bara ett par promenader extra längs brygga. Tog en timme, men sen var vi klara för avfärd.

Känns jättekonstigt, men helt naturligt på en och samma gång. Allt har bara rullat på med förberedelserna och jag är inte alls nervös.

Det enda som egentligen strulat är att vi inte fått igång SSB-radion. Vi hade en radiokunnig ombord och det verkar som vi saknar en del mellan antenn och antennatuner, men den får vi inte på plats nu. Så den får vi klara oss utan. Vi har även haft lite strul med aktivieringen av satellittelefonens abonnemang, men det hoppas vi löser sig inom ett par dygn. Tills vidare har vi vår Garmin Inreach för kommunikation.

Vi vinkade till Jakob på piren mot Las Palmas marina och sen var det vi, båten och havet.

Det blev en ganska gungig segling till San Miguel på sydsidan av Teneriffa, sidsjö och dåligt med vind bidrog. …men vädret var fint för övrigt i alla fall.

 

Vi fick dock en plats inne i marinan, en fin bredsida längs kajen och äntligen så fick vi träffa Martin, Anna, Jonathan och Tom ombord på Pachamama som vi mailat med en del det senaste halvåret eftersom de köpt en Lagoon 380 de med.

De första dagarna hängde vi mest på båten och städade och småfixade. Bl.a. så monterades andra fästet till vårt Jordans series drouge,

 

Linus monterade ett USB ladduttag i sin hytt…

 

…och vi plockade ner vindgivaren som gav upp på vägen hit. Lite ärgat i kontakten… Verkar dessutom som om den suttit på ren vilja för “plastmuttern” som håller allt på plats hade gått av helt. Ibland ska man ha lite tur…

 

Vi träffade även riggaren Tomas Studer och fick ombord vår nya ankarkätting.

 

Ankarspelet fungerade medan vi matade in kätting, men sen ville det inte mata ut kättingen. Lite felsökning gav att relät gett sig igen. Suck!

Vi hade dock sådan tur att Volvomekanikern hade ett likadant relä på hyllan som bara var att skruva dit. Ibland ska man ha lite tur. Maken lekte dock lite McGyver och lyckades laga vårt relä med en fjäder från en bläckpenna så nu har vi ett relä i reserv också 🙂

På tisdagskvällen passade vi på att äta middag ombord på Pachamama. Då hade deras farmor och farfar precis åkt men vår mormor och morfar inte kommit än. De bjöd bl.a. på Batata härifrån Teneriffa, vilket var en korsning mellan potatis och sötpotatis. Riktigt god att göra potatissallad på. Kul att få pröva. Självklart så var det ingen som fastnade på bild…

På onsdagen så kom äntligen mormor och morfar. Som vi och barnen längtat.

Dagen spenderades med att mest hänga ombord, snacka, spela spel samt meka lite med ankarspelet som förutom nytt relä behövde lite kärlek och mekanisk service.

Jag har gått och gruvat mig ganska länge över att vi borde kontrollera och troligtvis byta drivremmarna på motorerna. I manualen står det att en av skruvarna som håller generatorn ska dras med ett visst moment så det har känts lite krångligt. Vi passade på att fråga Mark som har Volvofirman och han hade en kille över som kom förbi och bytte båda våra drivremmar medan jag fick hänga över axeln på honom och titta på. Riktigt enkelt att göra när man vet att det inte är superkinkigt med momenten och såååå skönt att fått det gjort. Han tittade och lyssnade även lite på motorerna men tyckte att de både såg bra ut och lät bra, enda är att luftfiltrerna snart behöver bytas men det visste vi om och vi har extra ombord. Riktigt bra firma som vi gärna rekommenderar.

Efter servicen så blev vi hämtade av mormor och morfar och efter en snabb lunch på Burger King så åkte vi norrut på Teneriffa för att få se lite av ön. Martin hade tipsat om byn Masca uppe i bergen där det skulle vara fantastiska utsikter.

Vi kom nästan dit. Serpentinvägarna var i lite slingrigaste laget så vi vände vid en utkiksplats och tog en annan lite rakare och bredare väg över bergen till byn Garachico som Martin också tipsat om. Dock lite serpentin även här för att komma ner till havsnivån .

Den låg vid vattnet så här blev det lite glass till fika och sen en promenad bland de naturliga saltvattenbassängerna (som egentligen var stängda för säsongen och för reparation men där turister (och vi) gladeligen promenerade omkring ändå).

 

Det blev en lång dag och efter ett försök att hitta en öppen pizzeria för middag så blev det walk over och köttbullar på Ikea till middag istället. Gott det med.

Medan vi var i San Miguel så passade jag på att malla av Pachamamas supstuga så jag har något att utgå från om/när jag ska sy till oss.

Jag fick också möjlighet att följa med Anna upp till marknaden på lördagsmorgonen. Där sålde de lokalodlat frukt och grönt. Med lokalodlat så menade de verkligen lokalt. Det var bara varor från södra Teneriffa. Norra Teneriffa ansågs inte vara lokalodlat…

Mormor och morfar bodde dock i Los Christianos en bit bort så det blev lite bilkörande där emellan. Martin hade dock tipsat om en marinbutik i Los Christianos så det passade oss bra att åka dit också. Mormor och morfars hotell hade så klart wi-fi så det var enkelt att parkera barnen där en stund. Ok, vi vuxna uppskattade också möjligheten att vara bättre uppkopplade så vi kunde uppdatera appar, sjökort och ladda ner ljudböcker.

 

Sista turen hem till båten från Los Christianos så stannade vi till på Sushi King norr om San Miguel. Snacka om lyckliga barn. …och nöjd Lisa. De hade faktiskt fantastikt god sushi. Jag hade kunnat äta dubbelt så mycket bara för att det var så gott, men priserna tillät inte riktigt att okynnesäta.

 

Sista dagen med mormor och morfar så hängde vi mest på båten så att vi kunde umgås så mycket som möjligt. Det blev även en lugn middag ombord som också bjöd på rester av morfars köttgryta vilket vi kan njuta av framöver.

Dagen innan vi planerade att lämna San Miguel så fick vi äntligen till en rigginspektion med Tomas, vilken han skjutit på flera gånger. Vi hade en inspektion innan vi lämnade Sverige vilken var utan anmärkning så vi trodde att även detta skulle vara lugnt. Oj så fel vi hade. En spricka i en pressning på det förliga diamantstaget samt sprickor i båda vantskruvarna till sidovanten vilka alla behöver åtgärdas innan vi korsar Atlanten. Skit!

 

Ett missförstånde gjorde att Tomas beställde nya vantskruvar. Han sa att han kunde ha de bytta inom fem dagar så vi sa ok under de förutsättningarna. När vi pratade med honom senare så kläckte han ur sig att när han pratade med leverantören av vantskruvarna så skulle det ta två veckor att få hem dem, men han beställde ändå. Så länge tänkte inte vi hänga i San Miguel. Förhoppningsvis så kan vi få de skickade till Las Palmas där vi planerar att byta diamantstagen eller så får vi åka förbi San Miguel igen påväg mot Atlanten och få vantskruvarna bytta då.

När vi hade halvkoll på läget så gick vi ut från marinan och ankrade utanför Punta Roja. Så skönt att vara själv ute i en ankarvik och inte vid en brygga. Själva var vi väl egentligen inte. Visserligen bara vi och en båt till, men det var en hel drös vindsurfare och kitesurfare som for fram och tillbaka i viken. Kul att se hur duktiga många av dem var. En vindsurfare som passerade alldeles nära bakom oss ropade glatt “Take me to the Carrrrribean!”

 

Imorgon ska det blåsa sydligt så då tänkte vi blåsa upp till norra delen av Teneriffa för att sen kunna gå rakt österut till Las Palmas och påbörja våra förberedelser för att korsa det stora blå havet.

Vi fick ett dygns riktigt fin segling ner till Pasito Blanco på södra sidan av Gran Canaria.

Vi ankrade ett par nätter utanför marinan och tog det bara lugnt ombord. En liten promenad omkring marinan blev det dock. De gillade fina gröna palmer här.

Jag var förkyld och Linus frös men Ellen och Gulan snorklade en del och fick se både rocka, krabba och sjöborre.

Vi parkerade sen inne i marinan ett par nätter då vi samtidigt passade på att hyra bil och åka runt på denna ö. Första dagen körde vi upp till Las Palmas för att få träffa vännerna på S/Y Felicia igen innan de åker iväg med ARC:en. Det blev en mysig lunch ombord på Felicia och sen gick vi och barnen till stranden så de fick möjlighet att leka medan Tobbe och Jenny kunde fixa lite med båten.

På vägen tillbaka till vår marina så blev det ett besök på Ikea där vi även åt middag. Köttbullar! Lingonsylt! Det var länge sen. Mums.

Dagen därpå så tog vi kustvägen upp till Puerto Mogán för att se om vi kunde hälsa på familjen på S/Y Nadine och även se om vi kunde ligga i den marinan en dag. På vägen dit såg vi även lämningar från de indianer som bodde på Gran Canaria innan spanjorerna kom hit.

Vi hittade Nadine och det visade sig att det skulle gå ut och ankra utanför marinan så vi bestämde att även vi skulle gå dit och ankra så vi fick tillfälle att träffas dagen därpå.

Efter en lunch i Puerto Mogán så beslöt vi oss för att ta vägen över bergen tillbaka för att få se även den delen av Gran Canaria. Verkligen hissnande! Smala och krokiga serpentinvägar som bara blev smalare, men vilka fantastiska utsikter vi fick se.

Väl över sista berget så poppar det upp en liten butik bredvid vägen. Bara för att det var kul så köpte vi en honungsrom så vi kan jämföra med det vi hittar i Karibien. Vi köpte även supergoda små lokalodlade mandariner. Mums! Vi borde ha köpt många många fler bara.

Strax därefter stannade vi till vid en liten insjö som låg uppe i bergen. Vi vuxna var inte så badsugna, men barnen tog sig ett dopp i sötvatten för första gången på länge.

På väg ner för bergen så såg Linus en person som gick på slackline högt högt upp över marken. Hon såg att vi stannade till med bilen för att titta så vi fick möjlighet att vinka till henne.

Det var även dags att hitta lite middag så maken passade på att Googla då vi hade lite täckning. Han hittade en restaurang, El Alpendre, som fått bra recensioner på tripadvisor så vi körde det eftersom det var nästintill på vägen. Den låg strax utanför byn Santa Lucia. Har ni vägarna förbi så kan vi varmt rekommendera den. Supergod mat och härligt genuint och hemtrevligt där maten lagas över öppen eld.

 

Morgonen därpå så puttrade vi bort till Puerto Mogan för att ankra. Tyvärr fanns det inte plats precis bredvid S/Y Nadine så vi fick ankra en bit bort, men det funkade det med.

Dagen innan så hade maken fått kontakt med en av sina kollegor som visade sig vara på semester just i Puerto Mogan. Vi bjöd därför ombord dem för en fika på båten. Tyvärr så var det just denna dag ganska blåsigt och det gungade en hel del i ankarviken. Så vi bjöd mest på lite bad och mycket sjösjuka. Kändes skönt att få höra att alla mådde bättre då de kommit tillbaka och fått vara på landbacken en stund.

På kvällen så fick vi istället ombord besättningen från S/Y Nadine vilket resulterade i vattenkrig och väldigt glada barn. Det blev en mysig middag tillsammans och barnen tittade på film medan vi vuxna fick sitta och snacka i sittbrunnen i lugn och ro. Tyvärr så fastnade inget av det på bild.

Imorgon drar vi till San Miguel på Teneriffa för att först båtfixa ett par dagar och sen äntligen få besök av barnens mormor och morfar.

När vi seglade från La Graciosa så passerade vi på västsidan av Lanzarote. Vi hade kalasfin segling.

Vi passerade ett stort övergivet hotell. Det blev aldrig att vi åkte och tittade på det, men vi googlade på det och det såg riktigt häftigt ut, verkligen övergivet på dagen, t.o.m. sängar och sänglinne verkade finnas kvar till viss del.

Vårt första möte med Lanzarote bjöd på ankring utanför stranden Playa de Pozo vilken precis som alla andra av de bästa stränderna var en nudiststrand. Det var en lite skvalpig ankarplats men vi fick en fin eftermiddag och kväll med bad, god middag och en rolig omgång Unstable Unicorns som avslutning.

Morgonen efter körde vi upp till Puerto Calero som ligger en liten bit upp på Lanzarotes östsida. Vi förtöjde först enkelt vid ankomstbryggan, men efter incheckningen så blev vi flyttade till en av de vanliga pontonerna vilket blev en lite väl spännande förtöjning då jag fick kraftiga sidvindar och drev ganska okontrollerat mot andra båtar. Vi kom inte in med aktern som planerat, men till slut låg vi i alla fall förtöjda och hade lätt att ta oss in till butiker och restauranger på kajen.

Efterföljande dagar hade vi hyrbil, men första dagen hade vi till att spendera i Puerto Calero. Efter en kort promenad så insåg vi att det inte var så mycket att se.

Vi promenerade upp till närmsta hotell för att se om det fanns möjlighet att få bada i deras pooler. Det fanns det om vi även åt lunch där. Så det fick bli en rejäl buffélunch följt av poolhäng. Tyvärr mulnade det på lite på eftermiddagen, men barnen var överlyckliga då de fick leka på stora ruschkanor m.m. …och det var grymt skönt med en varm dusch (varmvattenberedaren till marinans duschar var trasig…).

Andra dagen så kvitterade vi ut hyrbilen och åkte sen till vulkanen La Caldera Los Cuervos. Vi fick en riktigt mysig promenad runt den plus att man kunde gå ner i kratern. Coolt! Det var bara 300 år sedan den hade ett utbrott så den räknas fortfarande som aktiv. Det är även pga att det är så nyligen sen utbrottet som Lanzarote är så kargt och har så lite växtlighet.

På vägen därifrån stannade vi till och tittade på en vinodling. För att kunna odla vin i den karga miljön så gräver man gropar så man kommer ner till matjorden under vulkansanden. Man planterar en vinranka i varje grop och täcker sen över jorden med vulkansand. Vulkansanden gör nämligen så att fukten bevaras i den underliggande jorden.

Efter en mycket god lunch på en lokal liten restaurang i byn Uga så körde vi bort till ranchen XXX där vi tjejer skulle ut på en ridtur. Eftermiddagen blev inte riktigt som vi tänkt oss. Kate som brukar kunna rida utomhus trots att hon är allergisk mot hästar fick en rejäl allergisk reaktion och tvingades avbryta ritten. Ritten som skulle vara omkring 2 timmar blev snarare 4 pga de inte kunde börja där de brukade utan vi red hela vägen från stallet och tillbaka. Var dock coolt att rida upp och ner längs sidorna på vulkaner och till sist ner till en strand.

Ellen tyckte inledningsvis att det var tråkigt eftersom det var i stort sett bara skritt. Hemvägen blev dock bättre. Då tog en av ledarna alla unga tjejer och så både travade och galopperade de större delen av vägen tillbaka. Där fick de vänta en stund på oss andra ovana som tog även hemvägen i sakta mak. Oj vad trött jag var i benen då vi kom tillbaka. Blev som sagt en lång eftermiddag, men ändå mysig och Ellen var supernöjd efteråt.

På kvällen gick vi till den irländska restaurangen McSorleys och åt en riktigt god middag.

Dagen efter så stannade Kate på båten under förmiddagen och tog igen sig. Vi andra åkte upp till naturreservatet Timanfaya för att titta på vulkanområdet där.

Det var väldigt turistigt, men ändå välordnat trots massor med folk. När vi väl hade parkerat så fick vi ta en busstur inne i naturreservatet där man fick se de olika vulkanmiljöerna.

De hade sen olika förevisningar där man fick se vad som hände när de hällde ner en liter vatten i ett tre meter djupt hål där det var 300 grader varmt i botten.

I en grop så la de ner en torr trägren som självantände av värmen som strömmade upp från marken. Coolt!

Innan vi åkte därifrån åt vi lunch som var tillagad på grillgaller med hjälp av jordvärme. Helt ok mat, men coolhetsfaktorn var större än smaken.

På eftermiddagen hämtade vi Kate och åkte sen till Cuevas de los Verdes. En lång tunnel som uppstod då det rann lava från en vulkan ut till havet. Från början hade det varit en flytande lavaström men efter ett tag svalnade och stelnade lavan högst upp medan det fortsatte att flyta lava i tunneln som bildats under.

Eftersom det var Kates sista kväll hos oss så fick hon välja var vi skulle äta. Eftersom det varit en sådan hit dagen innan så gick vi tillbaka till McSorleys även denna dag. Grymt mätta så kom vi tillbaka till båten.

Morgonen efter så skjutsade jag och Ellen Kate till flygplatsen innan vi lämnade tillbaka bilen. Väl tillbaka så hittade vi killarna på McSorleys där de tog en fika och utnyttjade wi-fit medan de väntade på att tvätten skulle bli klar.

Vi kände att vi inte riktigt orkade segla vidare så vi valde att ligga kvar en dag till och bara slappa och fundera över vart vi ville sen. Det gjorde även att vi fick möjlighet att gå till McSorleys för en tredje middag. Idag så hade de Halloweenfest så alla i personalen var utklädda. Barnen blev överlyckliga eftersom de pratat om Halloween och utklädnad i flera dagar.

Dagen efter så seglade vi tillbaka ner till Playa del Pozo för att bara ligga still och slappa ett par dagar innan vi hade plats i en marina på södra delen av Gran Canaria. Det var superskönt att bara slappa och bada. Var lite mulet så vi fick även chansen att putsa upp överbyggnaden med lite vax. Plus att maken hann dyka och skrubba båda skroven. Vi passade på att även byta anoderna vid propellrarna eftersom det inte var mycket kvar av dem så vi hade det gjort inför överfarten.

Innan vi gav oss av mot Algarvekusten så ankrade vi ett par extra nätter utanför Cascais igen för att vänta på lite bättre vindar. Dagen vi låg där så var det Republic Day och vi hade turen att hamna på första parkett till en militäruppvisning. Vi fick se både en övning där en helikopter och en ytbärgare plockade upp en person ur vattnet och flera fallskärmshoppare som landade på stranden i närheten.

Vi hade sen en lång dag till sjöss där vi tog oss ner till Sines där vi först hade tänkt ligga ett par dagar. Dels så fick vi ingen riktig plats när vi kom (men vi fick tillstånd av en hamnarbetare att ligga på tankbryggan gratis om vi lovade att ha lättat innan macken öppnade dagen därpå) och dels så utlovade väderleksprognoserna bra vindar dagen därpå och ganska usla vindar därefter. Vi lättade alltså tidigt dagen därpå och fick ytterligare en lång dag. Vi hann runda Portugals sydvästra udde strax innan mörkret, men insåg att vi inte skulle hinna hela vägen till Lagos som planerat.

Vi tog därför ett spontant beslut att ankra i viken söder om Sagres. Detta visade sig vara ett riktigt lyckosamt beslut för vi blev kvar fyra nätter 🙂 Kristallklart vatten där vi utan problem såg ankaret på botten 10 meter ner och en vattentemperatur på 26 grader.

Det blev ett par härliga dagar med både en del bad och lite kurande inomhus då det kom en regnskur. Vi hann också med ett besök till ”fortet” som sägs ligga på samma plats som Henrik Sjöfararen hade sin sjöfartsskola m.m. Fantastisk utsikt rakt ut över havet från de höga klipporna som verkligen stupar ner i Atlanten.

Ett par dagar senare så fick vi jättefin segling in till Lagos. De hade sagt oss innan att det var fullt, men vi gick dit ändå och fick ligga på incheckningsbryggan ett par dagar vilket gav oss möjligheten att gå upp till båtbutiken Sopromar för att köpa lite reservdelar (axeltätningarna på våra sjövattenpumpar på motorerna läckte). Vi fick även hjälp att fylla våra gasolflaskor av snälla medlemmar i Oceanseglingsklubben.

Medan vi låg i Lagos så närmade sig orkanen Leslie. Ett tag såg det ut som om orkanen skulle gå in rakt över Algarvekusten. Marinan fick då i uppdrag av marinpolisen att få in så många som möjligt i marinan och vips så hade vi en fin bryggplats.

Vi passade då på att köra ett gäng tvättmaskiner, bunkra mat samt gå på en minivariant av TomTits, men med sjöfartstema. Riktigt mysigt och barnen fick lära sig om bl.a. hävarmar och hur olika stark man blir med hjälp av dessa.

Nästa stopp blev bara ett par sjömil bort, i inloppet utanför Alvor. Första dagen var det riktigt ruskväder med både blåst och regn så då stannade vi ombord och städade båten inför ankomsten av vår gast Kate.

Lisa tog sedan bussen in till Portimaõ och mötte Kate på tågstationen där. Blev en liten vandring eftersom tågstationen inte låg i närheten av några bussar, totalt ologiskt… Det blev dock en god lunch och glass på vägen.

Kate tog tyvärr inte bara med sig bra humör utan även lite ostadigt väder, men vi hann både handla färskvaror, äta på restaurang och bada mellan skurarna.

Nu när vi äntligen fått ombord vår första gast så är det dags att segla vidare, denna gång vår första lite längre överfart med Kanarieöarna som mål.

Vi fick en fin dag till sjöss ner till Cascais även om det mestadels var ont om vind och maskingång. Runt sista ”hörnet” så blev det dock segla av eftersom det var en accelerationszon där så då gick det i 8,5 knop.

Väl framme i Cascais så kunde vi inte ligga i vanliga ankringsområdet eftersom det dagen efter skulle vara en simtävling där så vi hamnade ganska långt bort från marinan och stan. Simtävlingen visade sig sen vara Ironman Portugal så det var fullt med folk inne i stan.

Vi körde en del skola ombord på förmiddagen men tog på eftermiddagen jollen in till marinan där vi kunde lägga jollen på tankbryggan. Det var massor med folk inne i stan men samtidigt lite kul med allt jippo kring Ironman. Trots att det var varmt så cyklade vi dock alla på en motionscykel och fick varsitt glas med färskpressad apelsinjuice. Mums!

Dagen efter så blev det ytterligare lite skola och sen en tur in till Cascais. Denna gång fick vi sällskap av S/Y Felicia på vår upptäcksfärd. Det blev en promenad genom Marechal Carmona Park. En mysig park med mycket fåglar, bl.a. påfåglar att titta på.

Dagens höjdpunkt blev dock middagen från den indiska restaurangen Masala. Klockan hann bli ganska mycket så istället för att äta på restaurangen så tog vi med take away. Det hade hunnit bli mörkt då vi kom ner till jollen vid tankbryggan och dessutom hade det (i vanlig ordning) börjat blåsa upp under kvällen. Det blev en rejält blöt jolletur i motvind och en hel del sjö. Snacka om att det var skönt att få på sig torra kläder och sen kunna plocka fram en färdiglagad middag.

Dagen efter så lättade vi och gick in mot Seixal. Så här i retrospektiv så ska man lyssna på de tips man får. In till Lissabon så behöver man ta hänsyn till tidvattenströmmarna annars så går det lååångsamt… Blev extra segt och långsamt då vi dessutom hade motvind. Det var dock kul att få se Lissabon från vattnet plus att vi hade turen att möta örlogsflottans skolfartyg Sagres.

Väl förtöjda på boj så åkte vi in och tittade på byn. Det blev en god eftermiddagssangria följt av en portugisisk middag på restaurang Central tillsammans med Felicias besättning. Inget speciellt, men vardaglig god mat.

Dagen efter så tog vi färjan in för att göra Lissabon. Förmiddagen blev ganska seg då vi mest gick runt och letade efter en hållplats till spårvagn nr 28. När vi väl hittade en så var det massor med folk där och proppfulla spårvagnar bara åkte förbi.

Vi beslöt oss därför för att börja med lunch. Till familjens stora lycka så låg det en sushirestaurang precis i närheten av hållplatsen. Mums!

Med lite mat i magen så gick vi tillbaka till spårvagnshållplatsen som nu var tom så vi fick sittplats på den första spårvagnen som kom. Det blev en riktigt mysig spårvagnstur på smala gator där vi ibland fick stanna till och vänta på mötande spårvagnar eftersom det på flera ställen bara var enkelspår.

Vi promenerade sen tillbaka ner mot stationen för att ta oss mot Belem. På vägen så gick vi förbi en matmarknad där vi köpte en stor fruktsmoothie. Smaskens i värmen.

Vi gjorde sen missen att ta spårvagnen bort mot Belem. Fullt och varmt och långsamt. Vi blev dessutom avkastade vid spårvagnsgaraget med enbart en förklaring på portugisiska. Vi lyckades dock hitta en buss som tog oss sista biten.

Väl där så hamnade vi precis vid en parad med ett hundratal hästar inklusive en ridande musikkår. Riktigt häftigt. Visade sig att detta var ”Delivery of the credentials” inför Portugals nationaldag (Republic Day).

På slutet kom en gatsopningsmaskin som vi först tyckte synd om, att han hade hamnat bakom paraden och behövde köra långsamt istället för att snabbt göra sitt jobb. Sen insåg vi att hans jobb var att köra bakom paraden och plocka upp eventuella lämningar 🙂

När paraden passerat så promenerade vi bort till monumentet över upptäckare, Padrão dos Descobrimentos. Lisa och barnen tog hissen upp till taket för att titta på utsikten. Fin utsikt men inte alls lika häftigt som från basilikan Santa Luzia i Viana do Castelo.

Väl tillbaka till Seixal så åt vi middag på båten, men hängde under kvällen ombord på S/Y Felicia så barnen fick ha en sista filmkväll tillsammans. Efter denna kväll så skiljs våra vägar åt för ett tag. Barnen passade även på att sova över hos varandra så lyckan var stor.

Förmiddagen innan vi lättade så hade vi förmånen att få låna alla barn en stund och Hulda lärde Ellen hur man programmerar i Scratch så nu har vi ytterligare projekt att sysselsätta barnen med.