Månad: april 2019

Martinique hade vi hört mycket gott om, främst att man äntligen kunde köpa goda ostar, vin och gott bröd. Vi siktade in oss på Fort de France eftersom vi hört att de hade de största karnevalstågen.

Vi kom dock dit en lördageftermiddag då allt var stängt pga karnevalen och på söndagar är allt stängt oavsett. Trots att vi inte var inkluderade så tog vi oss ändå en promenad och tittade på stan.

 

Katedralen i Fort de France. Riktigt fin stålkonstruktion.

 

Staty av Victor Schoelcher som var en person som jobbade hårt för att avskaffa slaveriet. Andra bilden visar det fantastiskt fina Schoelcherbiblioteket som vi inte kunde besöka.

 

Även fortet var jättestängt… Ingen mening med att försöka ta sig in där.

Jag förundrades dock lite över de ensamma höghus som stack upp lite här och var trots att husen runt om kring rivas och/eller byggts nya. Gav en lite lustig stadsbild.

Vi lyckades klarera in under måndagsförmiddagen. Inklarering på de franska öarna är grymt enkelt. Man går till visssa butiker, restauranger eller ibland turistinformationen och där får man låna en dator där man fyller i båtens uppgifter och vilken besättning man har. Man skriver ut ett papper och personalen stämplar, skriver under och sen är det klart. Största utmaningen är de franska tangentborden där bokstäverna hoppat runt lite… Stor skillnad mot andra öar med rejäl pappersexercis, oftast ganska enkelt men tar mer tid.

Eftersom allt varit stängt under helgen så vi fick vänta till måndagen innan vi kunde gå till Carrefour och handla. Vi valde att spana in vad som fanns och småhandla till middagen. Helt plötsligt blev vi utkörda då de stängde redan klockan ett pga karnevalen. Vi frågade hur länge de hade öppet nästa dag och fick en lång harang på franska till svar följt av att han höll upp två fingrar, vilket vi tolkade som att svaret var två. Perfekt då kunde vi handla mer då. Efter ett besök på turistinformationen dagen därpå så fick vi dock vet att allt skulle vara stängt i två dagar pga karnevalerna, mer söndag än söndag, t.o.m. McDonalds hade ändrade öppettider (11-13…). Han i butiken hade sagt att det skulle vara stängt i två dagar, inte öppet till två. Aningens kommunikationsproblem och inget vin eller ost till oss…

Vi smittades dock av karnevalsstämningen och alla butiker med maskeradkläder så vi ekiperade oss lite vi också.

 

Vet inte riktigt vem det var som körde vår jolle under söndagen…

Under karnevalerna så har olika dagar olika teman. Det är inte bara de i karnevalståget som följer temat utan även alla människor på stan också. På söndagen var det inte direkt något tema mer än glädje och färger. Det är även under söndagen som det största karnevalståget går.

 

Karnevalens mest färgstarka marching band.

 

Ny variant av

Det lämnades lite rester efter karnevalståget…

…men seglarbarnen fann varandra i lekparken vid jollebryggan.

Måndagens tema var burleskbröllop med män utkädda till brudar och kvinnor utklädda till brudgummar. Vi missade dock en hel del av detta eftersom det stod en tid i det officiella programmet på internet och det var en timme tidigare i verkligheten…

Rent generellt så är homosexualitet och män som klär ut sig till kvinnor inte alls lika accepterat här som i Europa vilket gör att många män tar chansen under dessa festligheter. Så härligt att se så mycket glädje och så många som bjöd på sig själva.

 

På tisdagen så var temat djävulen med färgtemat rött och svart. Så även om inte alla var utklädda till djävulen så var i princip alla klädda i svart och rött. Riktigt häftigt att se. Lite tråkigt dock att det i princip var samma deltagande ekipage i karnevalståget varje dag så det blev inte så mycket variation.

 

Eftersom allt ändå var stängt, så valde vi att köra upp till St Pierre på norra Martinique på onsdagsmorgonen. En lite knöligare ankringsplats då det blir väldigt djupt ganska fort plus att det oftast blåser väldigt lite så alla båtar snurrar runt och vrider sig åt olika håll så det är lätt att komma för nära andra båtar. Detta vindförhållande är vanligt i Europa, men här där passadvindarna blåser så är det sällan helt lungt på ankarplatserna, med fördelen att alla ligger åt sammma håll och vrider sig på liknande sätt då vinden vrider. Att man helt plötsligt snurrar runt här överraskar en hel del besättningar. Vi hittade dock en riktigt bra plats nära piren där man kan förtöja jollen och som bonus precis bredvid MarVyn så barnen kunde leka igen och även sova över hos varandra.

 

På eftermiddagen tog vi en promenad i stan och tittade på några av de ruiner som finns kvar efter det stora vulkanutbrott som var här 1902. Ett vulkanutbrott som på ett par sekunder ödelade hela stan och dödade ca 29000 människor, bara två överlevanden är dokumenterade varav den ena satt i en cell med rejäla väggar i stadens fängelse.

 

På kvällen så såg vi denna stads karneval, vilken var avsevärt mycket mindre än den i Fort de France. Dagens färgtema var dock svart-vitt och även här var alla på stan klädda i dessa färger. Höjdpunkten var dock att vi hittade churros (här kallat chichi), vilka var helt nygjorda och supergoda. Inte lika frasiga som i Europa utan gjorda på något som liknar deg till petichouer vilket gav lite segare men fortfarande jättegoda churros.

Dagen därpå så blev det långpromenad tillsammans med besättningen på MarVyn. Vi promenerade först till destilleriet DePaz.

 

På vägen tillbaka så gick vi en liten omväg så vi kom förbi deras museum om vulkaner och vulkanutbrottet 1902. Riktigt intressant och lärorikt, men man var lite trött i huvudet när man kom därifrån.

Väl tillbaka på båten så hade både vi och MarVyn fått nya grannar, lite väl närgångna sådana också. Vi hade ett trevligt engelskt par som var lätta att prata med och som var medvetna om att vi skulle snurra runt i de lätta vindarna. De skulle vara kvar ombord så de skulle hålla lite extra koll. Var ok till en början, men vi kom väldigt nära varandra så vi la till slut ut vårt akterankare för att hålla oss borta från dem. Funkade ok även om det släppte under morgonen och då mest blev en broms som gjorde att vi snurrade långsammare även om vi ändå snurrade.

Rent generellt så var det en hel del båtar som försökte klämma sig in här och var, men som resulterade i en hel del omankringar. Trots detta så är St Pierre väl värt ett besök. Mysig stad med mycket historia, helt ok mataffärer och en ny fin tvättomat (som vi tyvärr inte hann utnyttja).

Vår sista dag på Martinique så fick vi möjlighet att träffa en Volvomekaniker. Innebar visserligen att vi fick köra tillbaka ca tio sjömil söderut, men då vi haft problem med att motorn suger in luft så vi manuellt behöver pumpa fram bränsle för att starta motorn så kändes det skönt att få träffa en som verkligen kan Volvos motorer.

Vi åkte därför ner till Case-Pilote där Volvofirman Inboard Diesel Service finns (ägs av en svensk kille som vi tyvärr inte fick träffa, men all hans personal har bra ryckte). Han lyckades tyvärr inte lokalisera felet, men vi lärde oss i alla fall att det inte bör vara vår handpump/filterhållare som är trasig eftersom mekanikern prövade med en ny och den hade samma känsla i sig då man pumpade bränsle. Vi lyckades dock handla ett par nya luftningsskruvar inkl packningar i reserv vilket vi tror kan vara bra att ha då dessa läckt för oss tidigare.

Dagen efter så startade vi före soluppgången eftersom det blir en lång sträcka upp till Portsmouth på Dominika där en veckas aktiviteter för seglare ska dra igång.

St Lucia verkar till skillnad från St Vincent bara få mer och mer problem med kriminalitet, främst stölder av jollar och liknande. Genom att prata med andra seglare så hade vi fått tips om Marigot Bay som har en lyxresort längst in i viken. Om man låg på en av deras bojer så skulle man även få tillgång till poolen…

Det blev en lång och gungig resa mellan öarna. T.o.m. Linus som väldigt sällan blir sjösjuk mådde riktigt illa. Vi började dock bli misstänksamma fram på eftermiddagen ang att det var något annat då hans sjösjuka inte gick över. Efter lite funderande så insåg vi att han åkt på matförgiftning då han lyckats äta nästan en hel macka på morgonen utan att upptäcka att den var möglig. Vi hade således en ganska ynklig grabb ombord, men viken vi kom in i var väl skyddad och vi låg tryggt förtöjda.
 

Detta gjorde att vi valde att bara ha skola och slappa ombord dagen därpå. Vi tog oss bara in för ett dopp i poolen och en sötvattensdusch på eftermiddagen. Lyx att få låna en helt nytvättad, fluffig frottéhandduk.
 

Jag tog mig dock en promenad upp till byn för att köpa mig lite rom från St Lucia. Tobbe på Felicia hade bjudit oss tidigare så det var en speciell sort som jag var på jakt efter. Även om det var en kort promenad så fick jag mig en rejäl promenad uppåt, men belönades med en fantastik utsikt.
 

Vi hade tänkte göra en island tour till lite varma källor m.m. men det kändes mest dyrt och eftersom vi inte visste om Linus skulle orka eller inte så hoppade vi över det och drog vidare till karnevalerna på Martinique istället.

På vår väg norrut så gjorde vi ett snabbt stopp vid Clifton på Union Island för att klarera in men fortsatte sen till Chatham Bay för att ankra. Där blev vi kvar ett par dagar och lärde känna besättningen på den amerikanska båten MarVyn lite bättre. Kul för barnen med två nya kompisar att leka med. Vi måste verkligen ha softat här för jag hittar inga bilder alls…

Jag är såååå glad att vi på vägen hit har fokuserat på att de ska bli bra på engelska. Båda barnen pratar nästan obehindrat och gör sig väl förstådda även om det blir lite galen grammatik och ordval ibland. Vi har träffat andra barnbåtar där barnen inte kunnat engelska lika bra och de barnen får inte alls samma kontakt och utbyte med andra barn.

Efter Chatham Bay så fick vi en ganska tuff men ändå bra segling upp till Bequia. Det här var en riktigt mysig ö (om än lite turistig) som jag gärna kommer tillbaka till. Vi låg fint ankrade utanför Princess Margaret Beach.
  

När vi var här så hängde vi en hel del på stranden då vi inte hade skola ombord. Vi promenerade lite längs strandpromenaden, men tog det mest lugnt. Passade även på att titta in hos Doris som är en av matbutikerna här. Inte billigt ens nästan, men med mycket importvaror så du kunde få tag på märken som inte finns i andra butiker. Upplever dock att de vanliga matbutikerna på Bequia var alldeles tillräckliga för mathandling och grönsakerna i stånden längs gatorna var jättefina.

Barnen fick även pröva på dykning här. Vi visste inte om de ganska omgående skulle komma farande ur vattnet och vara irriterade för att det där gick ju inte alls, men våra farhågor var onödiga. De försvann ner under vattnet med ett par instruktörer och var borta i ca en halvtimme och kom upp nöjda och glada. Dykcentret bad om ursäkt för att de introducerat en så dyr hobby för våra barn 🙂
 

Från Bequia hade vi en riktigt kort men bitvis rejält gungig segling upp till St Vincent där vi la oss på boj vid marinan Blue Lagoon som vi hört skulle vara en säker plats. St Vincent har ryckte om sig att de har en hel del kriminalitet, men de verkar jobba med det och på facebook så kommer det mer och mer positiva rapporter så det verkar gå åt rätt håll. Dock så hade vi inte så många dagar till övers för denna ö så vi valde ett ställe som vi hört var både säkert och enkelt.

Från Blue Lagoon tog vi en buss upp till huvudstaden Kingstown. Såg inte så mycket av stan, men de hade fin marknad och vi hittade en riktigt bra slaktare vilket det varit ruskigt ont om på den här sidan Atlanten.

Från Kingstown tog vi faktiskt en taxi norrut eftersom busslinjerna dit var väldigt tveksamma och inte gick hela vägen. Målet var Wallilabou där de spelat in en del scener till Pirates of the Carribean.

Tyvärr lite som vanligt här i karibien så når de inte riktigt i mål när de har något att visa upp. De har flera saker som skulle kunna bli riktigt bra turistattraktioner. De är säkerligen bra precis då de är nybyggda, men de underhålls inte och jag tror inte man riktigt förstår hur lite som behövs för att det skulle kunna bli riktigt bra. Dock kul att ha sett Wallilabou och kul att kunna visa barnen hur mycket fusk det är bakom kulisserna på en film.

 
 

Vi seglade även förbi här på vår väg norrut så vi fick se den berömda klippan där piraterna hänger på lite närmre håll.
 

Andra dagen på St Vincent så tog vi bussen lite mer inåt ön och upp i bergen för att titta på Montreal Gardens. Flera sa att dit kan ni inte ta en buss och vi visste att vi inte skulle komma hela vägen fram med ordinarie busslinje, men de flesta chaufförer kör hela vägen om man betalar lite extra. Uppåt bergen så var St Vincent en fantastiskt fin grön ö.

Montreal Gardens är en trädgård som är hyfsat planlagd, men som fått växa sig ganska vild. Dock kul att se hur de byggt upp odlingsbänkar av kokosnötsskal.
    

Många fina blommor fanns det.
    

…och ett och annat lite ekivokt träd…

När vi skulle promenera tillbaka ett par km till där bussen gick så började det regna och det såg inte ut som det skulle sluta heller. Vi övade då på att inte vara så svenska så vi frågade ett kanadensiskt par som kommit dit med taxi om vi kunde få lift ner till bussen. Det var inga problem alls och vi fick t.o.m. skjuts hela vägen ner till marinan eftersom de hyrt en lägenhet inte alls långt därifrån. Snällt av dem och vi fick se ytterligare lite till av ön. Vi upptäckte att man här, precis som på många andra öar, inte får ha stora reklamskyltar utan man målar istället hela busshållplatser eller hus med det man vill göra reklam för.
 

En sak som verkligen skiljde St Vincent från andra öar är att de här är väldigt måna om och stolta över sina hus, vilket gör att de flesta hus är dels lite större men framför allt väldigt väl underhållna. Mångas mål i livet är enligt vår ena taxichaufför att man ska bygga sitt drömhus.
 

Efter ett dopp i poolen och ytterligare en utklarering så fortsatte vi dagen därpå upp till St Lucia.

Vi spenderade ungefär en månad i Grenada bortsett från en liten detour på ca en vecka upp till Union Island och Tobago Cays som vi gjorde då vi hade en gäst ombord.

Vi har hunnit ligga förtöjda hos Grenada Yacht Club i St Georges, ligga för ankar utanför St Georges samt för ankar i vikarna vid Whisper Cove och Prickly Bay. Vi har hunnit både ta det lugnt, leka med andra barnbåtar, sy solskydd till sittbrunnen och mycket mer. Vi låg längst tid i Prickly Bay, där finns det många båtar…

Whisper Cove var mysigt, men inte riktigt lika levande som Prickly Bay och svårare att ta sig till andra ställen. Vi missade tyvärr Hog Island där det ska finnas lite mer stränder och snorkling.

Största anledningen till att vi la oss i Whisper Cove var för att enkelt (dvs genom att gå) kunna ta oss till Woburn playing field för att titta på en cricket match. Vi hade aldrig sett cricket förut och laget med cruising seglare skulle spela en match mot ett lokalt lag. Roligt att ha sett och kul att träffa en av de andra seglarfamiljerna där.
 

Vi hade även tänkt att gå på ett Full Moon Party i angränsande Benji Bay. Vi gick dit och åt en grillmiddag, men åkte igen innan den allt för högljudda musiken drog igång. Vi fick dock med oss ett par barn/ungdomsböcker på engelska från en bokbytarklubb. Linus klämde de fyra böckerna om Captain Underpants (Kapten kalsong) på bara ett par dagar.

Istället för Full Moon Party så fixade vi oss var sin drink och låg sen på nätet och pratade fram till strax efter midnatt då månförmörkelsen drog igång. Riktigt häftigt att få se i en så mörk miljö med fri sikt. Vi väckte även barnen så de fick vara med om spektaklet. Passade riktigt bra för sonen som har tema rymden i skolan. Bilderna nedan gör det inte riktigt rättvisa.

Som en annan del i skolarbetet så ordnade Tobias på vår kompisbåt S/Y Felicia så att vi fick komma och besöka moskén som ligger i närheten av Prickly Bay. Vi blev sååå vänligt bemötta och de berättade massor om sin tro och hur deras kultur fungerar. Det var dock väldigt fascinerande att jag som kvinna fick vara med i diskussionerna på samma villkor som männen, men det var ingen av männen som hälsade på mig. En riktigt underlig känsla.
 

Vi var där under eftermiddagen då de hade muslimsk utbildning för barnen. Som jag uppfattade det så utbildade de både i arabiska, korankunskap och om hur man ska leva som muslim. Vi fick också sitta med i bakgrunden medan de hade en av dagens fem bönestunder.

Jag är riktigt imponerad av alla barn som kämpar med att lära sig arabiskan som språk och även mer imponerad av de ungdomar som lär sig koranen utantill. En av de unga pojkarna läste/sjöng en del av koranen för oss. Även om vi inte förstod ett ord så hördes det tydligt att hela koranen är skriven på rim för att den ska bli lättare att komma ihåg och lära sig utantill.

För att få möjlighet att se lite mer av ön så hängde vi med Grenada Hash House Harriers på ett par av deras hasher. De presenterar sig själva som “Runners with a drinking problem”. Det hela är ett gå/lunka/löp-lopp längs ett spår ute i naturen. Spåret är markerat med strimlat papper så att markeringarna förmultnar och inte förstör naturen. En liten twist är dock att det finns några felaktiga spår som leder till “återvändsgränder” så man får vara lite uppmärksam på var man ser markeringar och vart man tar sig. Det hela avslutas med BBQ och öl.
 

Vår första hash då vi var “virgins” var nere på södra delen av ön. Det blev en lite längre tur än vad vi tänkt oss i och med att vi missade avtagsvägen till det korta spåret. Lite gnäll från barnen om att det var jobbigt, men vi kom i mål och vi fick se en hel del riktigt fin natur.
  

Andra hashen var längst uppe i norr, vid Friendship Rock. En rejäl promenad upp på ett högt berg, men wow vilken utsikt.
 

Shelley som var vår “guide” från Budget Marine i Prickly Bay tog efter hashen med oss bort till en bil där en kvinna serverade Tania Log, en slags gröt/soppa man äter som efterrätt. Gjord på Tania som är liknande sötpotatis samt koksmjölk och kryddor (bl.a. ingefära och kanel). Riktigt gott.

Vår andra hash var strax efter deras independance day så alla var klädda i Grenadas färger; röd, gul och grön. Lite då och då är det nämligen olika teman på hasherna.

Vi missade precis, till makens glädje, “The red dress hash” som är ett välgörenhetsevent då alla förväntas komma i en röd klänning. Om man inte har röd klänning så får man betala dubbla deltagaravgiften. Denna hash kör man till minne av en kvinna som inte hade en aning om vad en hash var utan hon dök bokstavligt upp i röd klänning.

Vid några tillfällen så var vi inne i huvudstaden St Georges för lite shopping, mathandling och bara för att titta på stan. En riktigt mysig liten stad. Vi gillade bl.a. marknaden.
 
 

Innan vi lämnade Grenada så gjorde vi en sista utflykt med buss tillsammans med besättningen på S/Y Felicia. Vi åkte upp till Seven sisters waterfalls. Det är sju stycken vattenfall som ligger efter varandra, men vi såg “bara” de två nedersta där vi även badade. Tobias vågade sig även på ett hopp.
    

Vi har så klart också hunnit med en hel del badande, lek, båtpyssel och half-price-pizza-night på Tikibar i Prickly Bay. Vi hittade även ett mikrobryggeri så vi kunde få oss ett par riktiga öl.
 

Avseende båtpyssel så lyckades jag bl.a. sy solskydd till sittbrunnen. Vilket lyft! Nu kan vi vara i sittbrunnen trots att solen skiner. Härligt!
 

På vägen norrut så passerade vi Carriacou och Sandy Island igen. På Carriacou så gjorde vi inget mer än att handla mat och klarera ut förutom att vi låg sista natten vid Anse la Roche, en mysig liten ankarvik långt norrut.

Mer om Sandy Island och snorkling kommer i ett separat inlägg.