Efter en återigen fin segling kom vi upp till Barbuda. Barbuda är en väldigt platt ö så vi behövde komma ganska nära innan vi såg den.

Vi ankrade på västra sidan av ön, i Low Bay, en sandstrand som bokstavligt talat sträcker sig så långt ögat kan nå. Såååå häftigt!

Dagen efter ankomst så tog både vi och Felicia våra jollar och siktade in mot Barbuda huvudstad Coddington. Det är en jolletur på drygt 1,5 NM och denna dag så blåste det en del motvind. Det är som en lagun man ska korsa över så vågorna var inte jättestora, men med sjön rätt i fören så skvätte det ändå en hel del. Linus ville åka i Felicias jolle vilket han fick men som han bittert ångrade sen. De har en lägre jolle så sjön bokstavligen sköljde över dem allihopa. Linus skjorta gick att vrida ur, troligtvis shortsen också men dem tog han aldrig av sig. Tur att det var varmt på land så vinden där blev som en hårtork som torkade allas kläder ganska snabbt.

Att kliva iland i Codrington var lite som att komma till en annan värld. Barbuda är som sagt extremt platt (högsta punkten är på en kulle 40m ovanför havsytan) så Irma gjorde stor skada här. Ändå ett mysigt ställe som trots förödelsen kändes välkomnande.

Dessutom känns det som om man är långt ute på landsbygden då det promenerade både åsnor, får och grisar längs gatorna.

Vi hittade till customs kontor, men ingen var där. Han svarade inte på VHF och vi fick inget svar när vi ringde. Vi började gå tillbaka mot jollarna men tog en annan väg så vi råkade passera polishuset. Vi gick in och frågade hur vi skulle göra. När polisen ringde så fick de dock svar, han var nere vid färjeterminalen men var på väg tillbaka så det var bara att vända tillbaka till customs kontor. Tur att avstånden är små och till slut var vi utan problem inklarerade. Sen var det bara att åka tillbaka till båtarna och njuta av livet.

Vi fortsatte att pyssla på båten och börja förbereda för nästa Atlantöverfart. Sååå skönt att få bo fästet insmort så det slutade knarra.

Barnen hade lite skola men efter ett par dagar beslöt vi oss för att det var dags för påsklov så vi alla bara kunde njuta av tillvaron. Vi åkte oftast in till stranden för att bada i alla fall någon gång per dag.

Vi fick även uppleva en helt fantastisk solnedgång i stort sett dagligen. Här är några av de bästa bilderna vi fick.

Måste även passa på att klämma in ett par “no filter”-bilder…

En dag hade Felicia lyckats få tag i ett par humrar så vi släpade in grill och mat på stranden och fick oss en riktigt mysig kväll. Hummer till förrätt och grillad korv med potatissallad till huvudrätt.

Som pricken över i:et så gjorde vi upp en liten eld och grillade s’mores till efterrätt. Oj vilka lyckliga barn vi hade då.

Efter ett par dagar så flyttade vi oss lite längre norrut längs samma strand, så vi var ankrade närmre det av stormen raserade Lighthouse resort. Sorgligt att se det raserat, men samtidigt undrade man lite hur de tänkte när de byggde en hotellanläggning på en smal landtunga av sand. Byggnaderna var inte direkt skadade av vinden i och med att de hade en orkansäker takkonstruktion, men det hjälpte inte då marken bokstavligt talat hade spolats bort under byggnaderna.

Stranden i den här änden var lika lång som den förra, men vackert rosa av minimala bitar av snäckskal. Även här samlades det en hel del snäckor. Mysigt.

När Jenny och jag åkte in till Codrington för att klarera ut så hade vi turen att träffa på ett par fiskare på kajen där vi förtöjt vår jolle. De hade nyfångad Hummer så vi beslöt oss för en sista lyx i dag som avslutning på vår härliga vistelse vid Barbuda. Humrarna var inte så jättestora så vi köpte hela sex stycken för motsvarande ca 100 kr/kg. Helt klart överkomligt.

På kvällen så styckade och grillade vi humrarna ombord hos oss. Inte ofta man kan äta sig proppmätt så man nästan mår illa på hummer. Blev en lite senare kväll än vi tänkt oss eftersom det var avsegling före soluppgången dagen därpå, men det var det helt klart värt.

Efter ett kort stopp vid Montserrat så begav vi oss till Jolly Harbour på Antigua där vi sammanstrålade med S/Y Felicia igen. Det var tur att vi är grundgående eftersom ankringsplatsen vi hittade bara var ca 1,8 m djup. Vi hade en båt som försökte gå in bredvid oss men de behövde backa då deras köl tog i botten. Vi hade även lite tur med vädret, vi lyckades att ta oss mellan dessa två regnoväder…

Felicia hade redan legat här ett dygn då vi kom så de hade hört på radion på ”morning net” att det skulle finnas gratis utomhusbio på kvällen. Det tyckte vi lät kul. Vi tänkte äta en lätt middag, gärna take away, inne på land så vi åkte in lagom till middagstid. Visade sig att Jolly Harbour är allt annat än billigt. De som åker hit verkar tillhöra klientelet lyxturister. Här är några blandade bilder från Jolly Harbour samt ankringsplatsen.

Vi beslöt oss för att handla picnic på den närliggande mataffären eftersom vi nu inte hann åka tillbaka till båten och äta där. Butiken var också allt annat än billigt. Vad sägs om en grillad kyckling för motsvarande ca 80 svenska kronor, vilket var det billigaste vi hittade. Vi funderade på färskost till det ljusa brödet, men ett litet paket gick på ca 40 kr. 1,5 liter juice för 60kr…. Blev en dyr väldigt spartanskt picnic denna kväll.

Även bion blev en upplevelse vi kommer att komma ihåg ett tag. De visade en tecknad variant av spindelmannen. En tre fyra gånger under filmen så började det regna ganska rejält så vi fick söka skydd under närmsta träd och under det lilla tälttak som arrangörerna hade. Arrangörerna tyckte dock det var kul att se hur annorlunda vi seglare reagerade än lokalbefolkningen. De andra flydde in i sina bilar eller in under paraply så fort minsta duggregnsdroppe kom. Vi seglare satt dock kvar tills det faktisk började regna på riktigt.

Vi låg kvar här någon dag och såg till att fylla på ett par gasolflaskor. För första gången på hela resan så lyckades vi även få vår magiska franska flaska fylld. Denna flaska fick vi innan vi åkte hemifrån, drygt halvfull, från en annan svensk långseglare som precis kommit hem. Den har varit magisk på så sätt att den aldrig tagit slut trots att vi grillat en hel del. Sen har den även varit magisk på så sätt att ingen har velat fylla på den, inte ens på de franska öarna där vi lärde oss att för de är de olagligt att fylla på flaskor, där måste man byta flaska. Nu är den dock full på nytt så förhoppningsvis räcker den hela vägen hem.

Efter ett par dagar så flyttade vi bokstavligt talat bara runt hörnet och la oss Hermitage Bay. Här ligger man nära en lyxresort som har ett öppet wi-fi. Perfekt! Tillgång till internet igen.

Dagarna här spenderade vi med att småpyssla på båten samt åka in till olika småstäder för att bada och leka med Felicia. Stranden vid lyxresorten (man kunde hålla till i ändarna på den stranden) var full med mängder av fina snäckor så här samlades det en hel del.

Jenny, barnen och jag gick ett par promenader i samband med att vi besökte stränderna samt klarerade ut. Vi gick bl.a. genom ett område som var under uppbyggnad. En stor del av vägarna var klara, men tomterna var inte röjda än. Såg lite kul ut när man såg snygga klarröda brittiska vattenposter stoltsera till synes mitt ute i bushen.

Borta vid customs byggnad så fanns det riktigt häftiga träd. Det verkade inte var någon som egentligen visste vad de hette. Lokalbefolkningen kallade dem helt enkelt “the sausage trees”.

Det var väldigt oklart vad som gällde avseende ut-/inklarering när man som oss ville åka upp till Barbuda i mer än ett dygn och sen segla vidare och inte åka tillbaka till Antigua. Efter lite mailande med olika representanter för customs på både Antigua och Barbuda så fick vi tillstånd att stanna hela tio dagar på Barbuda förutsatt att vi klarade ut och betalade alla avgifter på Antigua och sen besökte customs för att klarera in då vi kom till Barbuda. Nice!

Sandstränder here we come!

Det här var nog en av de mest påtagliga upplevelserna hittills. Montserrats vulkan fick ett utbrott så sent som 1997 och utbrottet har ännu inte slutat. Visst har det avstannat och är inte lika dramatiskt längre, men det pågår hela tiden aktivitet i vulkanen. Oavsett så är dock södra halvan av ön avstängd.

När vi seglade upp längs ostsidan på ön så såg man tydligt att det forfarande ryker från vulkanen. Vi såg även tydligt några av de pyroklastiska flöden och lerflöden som runnit ner till vattnet.

Vi ankrade strax norr om Little Bay (som är inklareringshamnen på Montserrat), i Rendezvous Bay, eftersom vi inte ville ligga i vägen för färjorna plus att det var en mycket lugnare och mer idyllisk liten vik men ändå på jolleavstånd från jollebryggan i Little Bay. Vi väntade dock ut regnet innan vi gick in mot land som vi nästan inte såg…

Dagen efter vi kom så klarerade vi in så fort de öppnade på morgonen och direkt efter det så mötte vi upp vår guide för dagen som skulle visa oss runt. Vi började med att åka igenom Little Bay som var planerat att bli Montserrats nya huvudstad i och med att Plymouth (som fortfarande är huvudstaden) begravts i ett av de mer dramatiska utbrotten. I Little Bay så har man byggt upp nya myndighetsbyggnader och så klart en hel del andra nya hus. En hel del av evakueringsbyggnaderna finns också kvar.

Vi stannade till vid vägkanten på ett ställe där de brukade ha marknad på morgonen. Där visade vår guide en bild från 1997 där folk går runt som vanligt trots att man ser ett av vulkanutbrotten i bakgrunden. Man var lite blasé eftersom det under ett par månader var ca 70 utbrott av varierande storlek.

Vi åkte sen upp till Montserrat Volcano Observatory där man än idag övervakar vulkanens minsta rörelse. Där fick vi se en film om utbrotten under andra halvan av 1990-talet. Vi tittade även på utsikten och såg bl.a. taket på en av världens mest kända musikstudios, Air Studios, som inte kunnat användas sen 1997, men där man spelat in massor med musik.

På vår väg ner mot Plymouth så passerade vi den by som vår guide bodde i innan utbrottet. Idag ser man inte mycket av den. Den klarade sig bra på så sätt att den inte begravdes under några pyroklastiska flöden även om den blev avklippt från övriga samhällen. Den fick bara ett förhållandevis tunt asklager (ett par dm) över sig. Askan är dock så näringsrik så regnskogen har helt tagit över så växtlighet täcker i stort sett hela byn och dess vägar.

Vi såg även tydliga spår av det försurade regn som fallit då det varit utbrott. Trädstammarna är tydligt missfärgade i orange.

Inför uppmärksammandet av att det var 20 år sedan första utbrottet så röjde man ett par vägar. Så här såg det ut före och efter man hade röjt.

Turens höjdpunkt var verkligen att åka in i Plymouth. Huvudstaden som är begravd i ett flera meter tjockt lager av grus och sand. De byggnader man ser taken på varierar mellan två och fem våningar där de flesta våningarna har hamnat under marknivå.

Kustlinjen har också förändrats. Den nya väg man kör på går ungefär där strandlinjen gick tidigare, men nu är den vägen ett par hundra meter in från strandlinjen. En stor del av piren för kryssningsfartyg har också begravts.

En av de häftigaste byggnaderna vi såg var en kyrka. Den låg i utkanten av staden och hade klarat sig undan från att bli begraven under grus och sand. Marknivån runt den är dock höjd någon meter, men det är mestadels aska.

Eftersom vi trivdes så bra i den lilla ankarviken och eftersom det kom även en amerikansk barnbåt, Saga, som ankrade i närheten av oss så barnen fick lite lekkamrater som de simmade in till stranden med så valde vi att stanna en dag längre än vi tänkt, enbart för att slappa och njuta av livet. Efter en dag med lugn så seglade vi dock vidare, denna gång mot Antigua.

Det var en härligt kort segling från Dominika upp till Ilet de Saintes som är en ögrupp som tillhör Guadeloupe. Vi hade läst i guideböckerna om att det var huggsexa för att få tag på en boj och det stämde verkligen. Vi hade turen att få en boj, men Felicia fick åka bort en bit och ankra.

Eftermiddagen spenderades med att bada, bada och bada från båten. Framemot kvällen så gick vi in till den lilla staden på huvudön Terre-de-Haut, dels för att klarera in och dels för att se vad som fanns här. Ett riktigt mysigt litet samhälle.

Dagen efter så promenerade vi upp till Fort Napoleon. Inte så jättelång promenad, men bara uppför, uppför och uppför i värmen så det var skönt att komma upp till skuggan. Fortet var väl bevarat och innehöll en utställning om Ilet de Saintes historia. Jag tyckte dock det var roligast att gå runt och titta på miljön.

Efter en picniclunch utanför fortet så promenerade vi över till andra sidan av ön för att förhoppningsvis bada vid en av öns finaste stränder, Baie de Pompierre. På vägen dit så passerade vi deras idrottsplats som var full av naturliga gräsklippare.

Väl framme vid stranden så var det inte ens nästan badbart pga hela stranden var fylld av illaluktande saragassotång.

Man kunde dock promenera längs klippstranden så man kom till en mindre sandstrand en bit bort. Så det blev bad där istället. Barnen passade på att gå och simma över till en närliggande ö och sen även promenera upp på toppen och titta på utsikten.

Vi tog en annan väg tillbaka och hamnade på en lekplats som barnen verkligen utnyttjade till max. Härligt att se.

Efter att vi fyllt på våra väskor med lite färskvaror så åkte vi tillbaka till båtarna och åt middag. För att morgonen efter segla upp till Malendure på huvudön Guadeloupe. Malendure ligger precis innanför Pigeon Island som i sig tillhör Costeaus National Park som är känd för sin fina dykning och snorkling. Hela Guadeloupe är en väldigt fin grön ö.

Vi låg flera dagar utanför Malendure och bara njöt av livet. Vi hyrde även bil tillsammans med S/Y Felicia så vi fick möjlighet att åka runt och utforska ön.

Vi hann dock med en del skola också. Under denna vecka så fokuserade vi på NO och hur olika lösningar fungerade. Riktigt kul att labba med barnen.

En av dagarna åkte vi upp till Point a Pitre. Största anledningen var att vi behövde ett nytt startbatteri så vi behövde upp till marinbutikerna där. När vi ändå var i krokarna så besökte vi museumet ACT som är ett museum som berättar hela slaveriets historia. Väldigt intressant och bra interaktivt upplägg. Tyvärr så fick man inte fotografera något så vi får bära med oss de minnena i huvudet. Vi tog dock en bild utifrån på museumets häftiga arkitektur.

En av de andra dagarna så åkte vi ner till södra delen av ön, till Basse Terre. Där besökte vi Fort Louis Delgres. Ett fort som omväxlande har varit franskt respektive engelskt i flera omgångar och också bytt namn hela tiden. För ett tiotal år sedan bytte man till nuvarande namn för att hedra minnet av Loius Delgres som starkt bidrog till slaveriets avskaffande. Det var ett väldigt väl bevarat fort. Här har man även den mätutrustning som övervakar öns vulkans seismiska aktivitet och under vulkanens förra utbrott så var det här man hade övervakningscentrumet.

På vägen tillbaka upp till Malendure så passerade vi öns värmekraftverk som drivs av jordvärme. Coolt!

Vi passade även på att stanna till vid ett kaffe- och chokladmuseum. Tyvärr var precis all information på franska, men vi kunde lista ut en del av tillverkningsprocessen i alla fall.

Sen fick vi skynda oss tillbaka till båten för att hinna till Esters 9-årskalas ombord på Felicia. Tyvärr hade ankarlinan till jollen fastnat under en sten så jag var tvungen att bada innan vi kunde åka tillbaka.

De andra vuxna (som får) har även passat på att dyka en del. Vi har inte så mycket bilder därifrån men jag hittade en i alla fall.

Som avslutning på vår vistelse på Guadeloupe så gjorde vi en utflykt tillsammans med Felicias besättning. Vi beökte dels Guadeloupe zoo som ligger väldigt mysigt mitt inne i regnskogen. De hade även en höghöjdsbana så man kunde promenera runt bland trädtopparna och titta ner på några av djuren.

Vi åkte även bort till en del av regnskogen som tillhör Guadeloupes nationalpark. Det var en ganska lerig inledning på promenaden men häftigt att gå runt i en regnskog som inte var orkanskadad. De gröna färgerna är helt fantastiska.

Vi gick även bort till ett närliggande litet vattenfall. Själva vattenfallet var inte så spektakulärt (plus att det var typ fullt av turister), men det var mysigt att bada i den närliggande forsen.

Efter en dryg vecka vid Guadeloupe (vi trodde först att vi bara skulle bli här ett par dagar…) så var det dags att åka vidare. För oss blev nästa stopp Montserrat, en ö med en aktiv vulkan.

Grenada kallas The Spice Island medan Dominikas kallas The nature Island så vi visste redan från början att vi ville utforska denna ö lite extra även om mycket blev förstörd av orkanen Maria för ett par år sedan. Vi lyckades dessutom tima in så att vi var där under s.k. PAYS yachtie appreciation week då det var lite extra aktiviteter. Nedan är lite blandade bilder från våra bilturer runt ön.

PAYS (Portsmouth Association of Yacht Services) är en organisation där de flesta s.k. boatboys är med. De gör en stor insats för att få ankringen i Prince Ruperts Bay vid Portsmouth att vara säker. Dels så har de lagt ut nya bojar med rejäla bojstenar och bra rep och dels så har de en båt som patrullerar nattetid för att det inte ska vara några stölder. De har även annan service såsom sophantering, tvätt, guidade turer m.m.

Första dagen var en söndag så som på de flesta andra ställen så var det mesta stängt. PAYS hade dock en välkomst-BBQ på kvällen där det ingick fri mängd rompunch och de hade helgrillat en gris. Mums! De brukar ha BBQ alla söndagar, men denna invigningsdag så var det lite extra lyxigt.

Vi firade dessutom sonens födelsedag denna dag. Han hade dagen till ära fått baka kanelbullar att festa på.

Genom PAYS så följde vi med på en guidad tur till Syndicate waterfalls och vi gick även Syndicate nature trail där det innan orkanen fanns massor med papegojor. Nu var det ganska tyst i naturen, men vi såg i alla fall ett par papegojor som flög iväg över trädtopparna och hörde ett par. Tyvärr fick vi inte se någon på nära håll. Det var däremot en väldigt fin promenad till vattenfallet och ett fräscht dopp i färskvatten är alltid välkommet. Naturen var helt galet vacker och grön i alla möjliga nyanser.

Dagen efter så blev det ytterligare en island tour, denna gång söderut på ön, till Titoe gorges, Trafalgar falls, varma svavelkällor och en tur inne i huvudstaden Roseau.

Titoe gorges var inloppet till Titoe vattenkraftstation. Riktigt svalt (nästan kallt) sötvatten som vi simmade i, in mellan två klippväggar och fram till ett litet vattenfall. Mysigt. Även om den spinkige sonen frös en del. (Jag hittade tyvärr inte bilderna härifrån…)

Trafalgar falls består av två vattenfall, the Mother and the Father. The Father är det högsta vattenfallet på ön, ca 80m fallhöjd. Imponerande. Vi hade tur när vi kom hit att det varit torrt ett par dagar för då kunde vi klättra runt bland klippblocken runt the Father och kom nästan hela vägen upp till den varma källa som rinner ut precis nedanför fallet (där det är mycket mineralrikt, orange på bilderna). Nu åkte vi med andra i samma buss, men hade vi varit helt själva så hade vi helt klart spenderat mer tid här. Fantastiskt vackert och de flesta kryssningsturister stannade vid utkiksplatsen och fotograferade.

Den varma källan vi åkte till var lite av en besvikelse, några små pölar som det bubblade i. Antar att det egentligen inte är mer spektakulärt än så om man inte vandrar fyra timmar upp till the boiling lake (en hel sjö som är varm och där det bubblar upp svavelgaser). Lite kul att ha sett dock. Barnen definierade det som ett ställe där jorden pruttar eftersom det luktar ganska illa av de svavelrika gaserna som bubblar upp.

 

Dagen avslutades med att vi åkte genom huvudstaden Roseau och även åkte upp till en utkiksplats med fantastisk utsikt över staden.

Man såg fortfarande skadorna från orkanen Maria på flera ställen då vi åkte runt på ön. De hade varit ca 18000 invånare på Dominika före orkanen. Många valde att evakueras och få har valt att komma tillbaka. Detta innebär att många hus fortfarande står övergivna och inte har reparerats. På många andra ställen har man röjt upp och på ännu fler så pågår fortfarande återuppbyggnaden. Man har bl.a. fått mycket hjälp av China Aid som efter orkanen Erika byggde vägen mellan Portsmouth och Roseau och som nu är tillbaka efter Maria för att laga den väg de byggde för några år sedan.

Det är hemskt att se alla skador och svårt att förstå hur det känns för de som bor här att se skadorna varje dag och påminnas om det som hänt. Samtidigt så är det väldigt fascinerande att se vilka krafter som finns i naturen. Stora plåttak som knöglats ihop, broar som spolats bort, träd som knäckts m.m. En av våra guider berättade att det i stort sett inte fanns ett enda löv på något träd på hela ön efter att Maria dragit fram. Även om regnskogen inte har sitt tjocka “tak” än så är det fantastiskt att se hur mycket naturen har återhämtat sig och hur grönt det börjar bli.

Vi hade några lugna dagar då vi dels försökte hinna ikapp lite med skolarbetet och dels bara tog det lugnt medan vi väntade in att S/Y Felicia skulle hinna ikapp oss hit. Vi hann med att delta på en dinghy drift, dvs man knyter ihop alla deltagande jollar och sen tar man en sundowner och äter snacks tillsammans medan jolleön driver iväg mot solnedgången.

En av dagarna så passade även Ellen och jag på att ta en ridtur. Det blev en sväng upp till Fort Shirley och en tur genom skogen runt fortet. Mysigt! Avslutningen var dock bäst, då sadlade vi av hästarna och red barbacka fram och tillbaka längs stranden med vatten nästan hela vägen upp på ryggen på hästarna. Min häst gillade verkligen att bada och passade på att plaska lite extra med hovarna.

Den dagen Felicia kom sammanföll med sista dagen på PAYS yachtie appreciation week. Som avslutning så blev alla besättningar som ville bjudna på en middag nedanför Fort Shirley. En mysig avslutning och kul att få träffa Felicia igen.

Sista dagen passade vi på att flagga (nästan) över topp för att det skulle vara lite extra festligt.

Även Felicias besättning ville få se lite av ön så vi bokade en island tour tillsammans med dem. Denna gång så blev det norra delen av ön där vi besökte en chokladfabrik, kalinagoreservatet (kalinagos är deras urbefolkning innan européerna kom och upptäckte ön) samt vattenfallen Jacko falls.

Chokladfabriken var precis som på Grenada ett väldigt litet ställe, men mysigt. De hade även lite roliga smaker på chokladkakorna. Vi köpte ett par klassiker som mint- och kaffesmak plus en ny favorit hos mig och Linus, ingefärssmak.

Vid chokladfabriken fanns även ett gammalt plantagehus som ägarna restaurerat omsorgsfullt. Väldigt fint och med en fantastisk utsikt över de röda klipporna längs den norra kusten.

Vi fortsatte sen till Kalinagoreservatet där Dominikas urbefolkning bor. De har ett besökscentrum där vi fick en kort presentation om kalinagos historia och hur de lever idag. Väldigt intressant. De hade även ett par bodar där de sålde souvenirer, främst korgar som de flätar.

Efter en god lunch på en lokal krog så fortsatte vi till Jacko falls. Här blev det promenad genom riktigt fin regnskog bort till vattenfallet. Ett fint vattenfall som var lättillgängligt och ett andra vattenfall en bit bort efter en bit klättring så dit tog bara jag mig.

Som avslutning på vårt besök på Dominika så följde vi med lokala naturvårdsverket ut och samlade in kubanska trädgrodor i närheten av Portsmouth. De kubanska trädgrodorna tros ha kommit tillsammans med hjälpsändningar efter orkanen Maria. Denna grodtyp konkurrerar tyvärr ut de lokala arterna. Därför försöker man fånga in så många kubanska trädgrodor som möjligt för att minska deras spridning. Det går åt rätt håll. Man är ute två gånger i veckan. I början fångade man ett 80-tal grodor per kväll, men nu är man nere på 20-30 st. Man har även möjlighet att fånga in utländska varaner också, i närheten av Roseau, men det blev för krångligt att åka till för oss.

Nästa stopp blir Ilet de Saintes strax norr om Dominika. En ögrupp som hör till Guadeloupe.

 

Martinique hade vi hört mycket gott om, främst att man äntligen kunde köpa goda ostar, vin och gott bröd. Vi siktade in oss på Fort de France eftersom vi hört att de hade de största karnevalstågen.

Vi kom dock dit en lördageftermiddag då allt var stängt pga karnevalen och på söndagar är allt stängt oavsett. Trots att vi inte var inkluderade så tog vi oss ändå en promenad och tittade på stan.

 

Katedralen i Fort de France. Riktigt fin stålkonstruktion.

 

Staty av Victor Schoelcher som var en person som jobbade hårt för att avskaffa slaveriet. Andra bilden visar det fantastiskt fina Schoelcherbiblioteket som vi inte kunde besöka.

 

Även fortet var jättestängt… Ingen mening med att försöka ta sig in där.

Jag förundrades dock lite över de ensamma höghus som stack upp lite här och var trots att husen runt om kring rivas och/eller byggts nya. Gav en lite lustig stadsbild.

Vi lyckades klarera in under måndagsförmiddagen. Inklarering på de franska öarna är grymt enkelt. Man går till visssa butiker, restauranger eller ibland turistinformationen och där får man låna en dator där man fyller i båtens uppgifter och vilken besättning man har. Man skriver ut ett papper och personalen stämplar, skriver under och sen är det klart. Största utmaningen är de franska tangentborden där bokstäverna hoppat runt lite… Stor skillnad mot andra öar med rejäl pappersexercis, oftast ganska enkelt men tar mer tid.

Eftersom allt varit stängt under helgen så vi fick vänta till måndagen innan vi kunde gå till Carrefour och handla. Vi valde att spana in vad som fanns och småhandla till middagen. Helt plötsligt blev vi utkörda då de stängde redan klockan ett pga karnevalen. Vi frågade hur länge de hade öppet nästa dag och fick en lång harang på franska till svar följt av att han höll upp två fingrar, vilket vi tolkade som att svaret var två. Perfekt då kunde vi handla mer då. Efter ett besök på turistinformationen dagen därpå så fick vi dock vet att allt skulle vara stängt i två dagar pga karnevalerna, mer söndag än söndag, t.o.m. McDonalds hade ändrade öppettider (11-13…). Han i butiken hade sagt att det skulle vara stängt i två dagar, inte öppet till två. Aningens kommunikationsproblem och inget vin eller ost till oss…

Vi smittades dock av karnevalsstämningen och alla butiker med maskeradkläder så vi ekiperade oss lite vi också.

 

Vet inte riktigt vem det var som körde vår jolle under söndagen…

Under karnevalerna så har olika dagar olika teman. Det är inte bara de i karnevalståget som följer temat utan även alla människor på stan också. På söndagen var det inte direkt något tema mer än glädje och färger. Det är även under söndagen som det största karnevalståget går.

 

Karnevalens mest färgstarka marching band.

 

Ny variant av

Det lämnades lite rester efter karnevalståget…

…men seglarbarnen fann varandra i lekparken vid jollebryggan.

Måndagens tema var burleskbröllop med män utkädda till brudar och kvinnor utklädda till brudgummar. Vi missade dock en hel del av detta eftersom det stod en tid i det officiella programmet på internet och det var en timme tidigare i verkligheten…

Rent generellt så är homosexualitet och män som klär ut sig till kvinnor inte alls lika accepterat här som i Europa vilket gör att många män tar chansen under dessa festligheter. Så härligt att se så mycket glädje och så många som bjöd på sig själva.

 

På tisdagen så var temat djävulen med färgtemat rött och svart. Så även om inte alla var utklädda till djävulen så var i princip alla klädda i svart och rött. Riktigt häftigt att se. Lite tråkigt dock att det i princip var samma deltagande ekipage i karnevalståget varje dag så det blev inte så mycket variation.

 

Eftersom allt ändå var stängt, så valde vi att köra upp till St Pierre på norra Martinique på onsdagsmorgonen. En lite knöligare ankringsplats då det blir väldigt djupt ganska fort plus att det oftast blåser väldigt lite så alla båtar snurrar runt och vrider sig åt olika håll så det är lätt att komma för nära andra båtar. Detta vindförhållande är vanligt i Europa, men här där passadvindarna blåser så är det sällan helt lungt på ankarplatserna, med fördelen att alla ligger åt sammma håll och vrider sig på liknande sätt då vinden vrider. Att man helt plötsligt snurrar runt här överraskar en hel del besättningar. Vi hittade dock en riktigt bra plats nära piren där man kan förtöja jollen och som bonus precis bredvid MarVyn så barnen kunde leka igen och även sova över hos varandra.

 

På eftermiddagen tog vi en promenad i stan och tittade på några av de ruiner som finns kvar efter det stora vulkanutbrott som var här 1902. Ett vulkanutbrott som på ett par sekunder ödelade hela stan och dödade ca 29000 människor, bara två överlevanden är dokumenterade varav den ena satt i en cell med rejäla väggar i stadens fängelse.

 

På kvällen så såg vi denna stads karneval, vilken var avsevärt mycket mindre än den i Fort de France. Dagens färgtema var dock svart-vitt och även här var alla på stan klädda i dessa färger. Höjdpunkten var dock att vi hittade churros (här kallat chichi), vilka var helt nygjorda och supergoda. Inte lika frasiga som i Europa utan gjorda på något som liknar deg till petichouer vilket gav lite segare men fortfarande jättegoda churros.

Dagen därpå så blev det långpromenad tillsammans med besättningen på MarVyn. Vi promenerade först till destilleriet DePaz.

 

På vägen tillbaka så gick vi en liten omväg så vi kom förbi deras museum om vulkaner och vulkanutbrottet 1902. Riktigt intressant och lärorikt, men man var lite trött i huvudet när man kom därifrån.

Väl tillbaka på båten så hade både vi och MarVyn fått nya grannar, lite väl närgångna sådana också. Vi hade ett trevligt engelskt par som var lätta att prata med och som var medvetna om att vi skulle snurra runt i de lätta vindarna. De skulle vara kvar ombord så de skulle hålla lite extra koll. Var ok till en början, men vi kom väldigt nära varandra så vi la till slut ut vårt akterankare för att hålla oss borta från dem. Funkade ok även om det släppte under morgonen och då mest blev en broms som gjorde att vi snurrade långsammare även om vi ändå snurrade.

Rent generellt så var det en hel del båtar som försökte klämma sig in här och var, men som resulterade i en hel del omankringar. Trots detta så är St Pierre väl värt ett besök. Mysig stad med mycket historia, helt ok mataffärer och en ny fin tvättomat (som vi tyvärr inte hann utnyttja).

Vår sista dag på Martinique så fick vi möjlighet att träffa en Volvomekaniker. Innebar visserligen att vi fick köra tillbaka ca tio sjömil söderut, men då vi haft problem med att motorn suger in luft så vi manuellt behöver pumpa fram bränsle för att starta motorn så kändes det skönt att få träffa en som verkligen kan Volvos motorer.

Vi åkte därför ner till Case-Pilote där Volvofirman Inboard Diesel Service finns (ägs av en svensk kille som vi tyvärr inte fick träffa, men all hans personal har bra ryckte). Han lyckades tyvärr inte lokalisera felet, men vi lärde oss i alla fall att det inte bör vara vår handpump/filterhållare som är trasig eftersom mekanikern prövade med en ny och den hade samma känsla i sig då man pumpade bränsle. Vi lyckades dock handla ett par nya luftningsskruvar inkl packningar i reserv vilket vi tror kan vara bra att ha då dessa läckt för oss tidigare.

Dagen efter så startade vi före soluppgången eftersom det blir en lång sträcka upp till Portsmouth på Dominika där en veckas aktiviteter för seglare ska dra igång.

St Lucia verkar till skillnad från St Vincent bara få mer och mer problem med kriminalitet, främst stölder av jollar och liknande. Genom att prata med andra seglare så hade vi fått tips om Marigot Bay som har en lyxresort längst in i viken. Om man låg på en av deras bojer så skulle man även få tillgång till poolen…

Det blev en lång och gungig resa mellan öarna. T.o.m. Linus som väldigt sällan blir sjösjuk mådde riktigt illa. Vi började dock bli misstänksamma fram på eftermiddagen ang att det var något annat då hans sjösjuka inte gick över. Efter lite funderande så insåg vi att han åkt på matförgiftning då han lyckats äta nästan en hel macka på morgonen utan att upptäcka att den var möglig. Vi hade således en ganska ynklig grabb ombord, men viken vi kom in i var väl skyddad och vi låg tryggt förtöjda.
 

Detta gjorde att vi valde att bara ha skola och slappa ombord dagen därpå. Vi tog oss bara in för ett dopp i poolen och en sötvattensdusch på eftermiddagen. Lyx att få låna en helt nytvättad, fluffig frottéhandduk.
 

Jag tog mig dock en promenad upp till byn för att köpa mig lite rom från St Lucia. Tobbe på Felicia hade bjudit oss tidigare så det var en speciell sort som jag var på jakt efter. Även om det var en kort promenad så fick jag mig en rejäl promenad uppåt, men belönades med en fantastik utsikt.
 

Vi hade tänkte göra en island tour till lite varma källor m.m. men det kändes mest dyrt och eftersom vi inte visste om Linus skulle orka eller inte så hoppade vi över det och drog vidare till karnevalerna på Martinique istället.

På vår väg norrut så gjorde vi ett snabbt stopp vid Clifton på Union Island för att klarera in men fortsatte sen till Chatham Bay för att ankra. Där blev vi kvar ett par dagar och lärde känna besättningen på den amerikanska båten MarVyn lite bättre. Kul för barnen med två nya kompisar att leka med. Vi måste verkligen ha softat här för jag hittar inga bilder alls…

Jag är såååå glad att vi på vägen hit har fokuserat på att de ska bli bra på engelska. Båda barnen pratar nästan obehindrat och gör sig väl förstådda även om det blir lite galen grammatik och ordval ibland. Vi har träffat andra barnbåtar där barnen inte kunnat engelska lika bra och de barnen får inte alls samma kontakt och utbyte med andra barn.

Efter Chatham Bay så fick vi en ganska tuff men ändå bra segling upp till Bequia. Det här var en riktigt mysig ö (om än lite turistig) som jag gärna kommer tillbaka till. Vi låg fint ankrade utanför Princess Margaret Beach.
  

När vi var här så hängde vi en hel del på stranden då vi inte hade skola ombord. Vi promenerade lite längs strandpromenaden, men tog det mest lugnt. Passade även på att titta in hos Doris som är en av matbutikerna här. Inte billigt ens nästan, men med mycket importvaror så du kunde få tag på märken som inte finns i andra butiker. Upplever dock att de vanliga matbutikerna på Bequia var alldeles tillräckliga för mathandling och grönsakerna i stånden längs gatorna var jättefina.

Barnen fick även pröva på dykning här. Vi visste inte om de ganska omgående skulle komma farande ur vattnet och vara irriterade för att det där gick ju inte alls, men våra farhågor var onödiga. De försvann ner under vattnet med ett par instruktörer och var borta i ca en halvtimme och kom upp nöjda och glada. Dykcentret bad om ursäkt för att de introducerat en så dyr hobby för våra barn 🙂
 

Från Bequia hade vi en riktigt kort men bitvis rejält gungig segling upp till St Vincent där vi la oss på boj vid marinan Blue Lagoon som vi hört skulle vara en säker plats. St Vincent har ryckte om sig att de har en hel del kriminalitet, men de verkar jobba med det och på facebook så kommer det mer och mer positiva rapporter så det verkar gå åt rätt håll. Dock så hade vi inte så många dagar till övers för denna ö så vi valde ett ställe som vi hört var både säkert och enkelt.

Från Blue Lagoon tog vi en buss upp till huvudstaden Kingstown. Såg inte så mycket av stan, men de hade fin marknad och vi hittade en riktigt bra slaktare vilket det varit ruskigt ont om på den här sidan Atlanten.

Från Kingstown tog vi faktiskt en taxi norrut eftersom busslinjerna dit var väldigt tveksamma och inte gick hela vägen. Målet var Wallilabou där de spelat in en del scener till Pirates of the Carribean.

Tyvärr lite som vanligt här i karibien så når de inte riktigt i mål när de har något att visa upp. De har flera saker som skulle kunna bli riktigt bra turistattraktioner. De är säkerligen bra precis då de är nybyggda, men de underhålls inte och jag tror inte man riktigt förstår hur lite som behövs för att det skulle kunna bli riktigt bra. Dock kul att ha sett Wallilabou och kul att kunna visa barnen hur mycket fusk det är bakom kulisserna på en film.

 
 

Vi seglade även förbi här på vår väg norrut så vi fick se den berömda klippan där piraterna hänger på lite närmre håll.
 

Andra dagen på St Vincent så tog vi bussen lite mer inåt ön och upp i bergen för att titta på Montreal Gardens. Flera sa att dit kan ni inte ta en buss och vi visste att vi inte skulle komma hela vägen fram med ordinarie busslinje, men de flesta chaufförer kör hela vägen om man betalar lite extra. Uppåt bergen så var St Vincent en fantastiskt fin grön ö.

Montreal Gardens är en trädgård som är hyfsat planlagd, men som fått växa sig ganska vild. Dock kul att se hur de byggt upp odlingsbänkar av kokosnötsskal.
    

Många fina blommor fanns det.
    

…och ett och annat lite ekivokt träd…

När vi skulle promenera tillbaka ett par km till där bussen gick så började det regna och det såg inte ut som det skulle sluta heller. Vi övade då på att inte vara så svenska så vi frågade ett kanadensiskt par som kommit dit med taxi om vi kunde få lift ner till bussen. Det var inga problem alls och vi fick t.o.m. skjuts hela vägen ner till marinan eftersom de hyrt en lägenhet inte alls långt därifrån. Snällt av dem och vi fick se ytterligare lite till av ön. Vi upptäckte att man här, precis som på många andra öar, inte får ha stora reklamskyltar utan man målar istället hela busshållplatser eller hus med det man vill göra reklam för.
 

En sak som verkligen skiljde St Vincent från andra öar är att de här är väldigt måna om och stolta över sina hus, vilket gör att de flesta hus är dels lite större men framför allt väldigt väl underhållna. Mångas mål i livet är enligt vår ena taxichaufför att man ska bygga sitt drömhus.
 

Efter ett dopp i poolen och ytterligare en utklarering så fortsatte vi dagen därpå upp till St Lucia.

Vi spenderade ungefär en månad i Grenada bortsett från en liten detour på ca en vecka upp till Union Island och Tobago Cays som vi gjorde då vi hade en gäst ombord.

Vi har hunnit ligga förtöjda hos Grenada Yacht Club i St Georges, ligga för ankar utanför St Georges samt för ankar i vikarna vid Whisper Cove och Prickly Bay. Vi har hunnit både ta det lugnt, leka med andra barnbåtar, sy solskydd till sittbrunnen och mycket mer. Vi låg längst tid i Prickly Bay, där finns det många båtar…

Whisper Cove var mysigt, men inte riktigt lika levande som Prickly Bay och svårare att ta sig till andra ställen. Vi missade tyvärr Hog Island där det ska finnas lite mer stränder och snorkling.

Största anledningen till att vi la oss i Whisper Cove var för att enkelt (dvs genom att gå) kunna ta oss till Woburn playing field för att titta på en cricket match. Vi hade aldrig sett cricket förut och laget med cruising seglare skulle spela en match mot ett lokalt lag. Roligt att ha sett och kul att träffa en av de andra seglarfamiljerna där.
 

Vi hade även tänkt att gå på ett Full Moon Party i angränsande Benji Bay. Vi gick dit och åt en grillmiddag, men åkte igen innan den allt för högljudda musiken drog igång. Vi fick dock med oss ett par barn/ungdomsböcker på engelska från en bokbytarklubb. Linus klämde de fyra böckerna om Captain Underpants (Kapten kalsong) på bara ett par dagar.

Istället för Full Moon Party så fixade vi oss var sin drink och låg sen på nätet och pratade fram till strax efter midnatt då månförmörkelsen drog igång. Riktigt häftigt att få se i en så mörk miljö med fri sikt. Vi väckte även barnen så de fick vara med om spektaklet. Passade riktigt bra för sonen som har tema rymden i skolan. Bilderna nedan gör det inte riktigt rättvisa.

Som en annan del i skolarbetet så ordnade Tobias på vår kompisbåt S/Y Felicia så att vi fick komma och besöka moskén som ligger i närheten av Prickly Bay. Vi blev sååå vänligt bemötta och de berättade massor om sin tro och hur deras kultur fungerar. Det var dock väldigt fascinerande att jag som kvinna fick vara med i diskussionerna på samma villkor som männen, men det var ingen av männen som hälsade på mig. En riktigt underlig känsla.
 

Vi var där under eftermiddagen då de hade muslimsk utbildning för barnen. Som jag uppfattade det så utbildade de både i arabiska, korankunskap och om hur man ska leva som muslim. Vi fick också sitta med i bakgrunden medan de hade en av dagens fem bönestunder.

Jag är riktigt imponerad av alla barn som kämpar med att lära sig arabiskan som språk och även mer imponerad av de ungdomar som lär sig koranen utantill. En av de unga pojkarna läste/sjöng en del av koranen för oss. Även om vi inte förstod ett ord så hördes det tydligt att hela koranen är skriven på rim för att den ska bli lättare att komma ihåg och lära sig utantill.

För att få möjlighet att se lite mer av ön så hängde vi med Grenada Hash House Harriers på ett par av deras hasher. De presenterar sig själva som “Runners with a drinking problem”. Det hela är ett gå/lunka/löp-lopp längs ett spår ute i naturen. Spåret är markerat med strimlat papper så att markeringarna förmultnar och inte förstör naturen. En liten twist är dock att det finns några felaktiga spår som leder till “återvändsgränder” så man får vara lite uppmärksam på var man ser markeringar och vart man tar sig. Det hela avslutas med BBQ och öl.
 

Vår första hash då vi var “virgins” var nere på södra delen av ön. Det blev en lite längre tur än vad vi tänkt oss i och med att vi missade avtagsvägen till det korta spåret. Lite gnäll från barnen om att det var jobbigt, men vi kom i mål och vi fick se en hel del riktigt fin natur.
  

Andra hashen var längst uppe i norr, vid Friendship Rock. En rejäl promenad upp på ett högt berg, men wow vilken utsikt.
 

Shelley som var vår “guide” från Budget Marine i Prickly Bay tog efter hashen med oss bort till en bil där en kvinna serverade Tania Log, en slags gröt/soppa man äter som efterrätt. Gjord på Tania som är liknande sötpotatis samt koksmjölk och kryddor (bl.a. ingefära och kanel). Riktigt gott.

Vår andra hash var strax efter deras independance day så alla var klädda i Grenadas färger; röd, gul och grön. Lite då och då är det nämligen olika teman på hasherna.

Vi missade precis, till makens glädje, “The red dress hash” som är ett välgörenhetsevent då alla förväntas komma i en röd klänning. Om man inte har röd klänning så får man betala dubbla deltagaravgiften. Denna hash kör man till minne av en kvinna som inte hade en aning om vad en hash var utan hon dök bokstavligt upp i röd klänning.

Vid några tillfällen så var vi inne i huvudstaden St Georges för lite shopping, mathandling och bara för att titta på stan. En riktigt mysig liten stad. Vi gillade bl.a. marknaden.
 
 

Innan vi lämnade Grenada så gjorde vi en sista utflykt med buss tillsammans med besättningen på S/Y Felicia. Vi åkte upp till Seven sisters waterfalls. Det är sju stycken vattenfall som ligger efter varandra, men vi såg “bara” de två nedersta där vi även badade. Tobias vågade sig även på ett hopp.
    

Vi har så klart också hunnit med en hel del badande, lek, båtpyssel och half-price-pizza-night på Tikibar i Prickly Bay. Vi hittade även ett mikrobryggeri så vi kunde få oss ett par riktiga öl.
 

Avseende båtpyssel så lyckades jag bl.a. sy solskydd till sittbrunnen. Vilket lyft! Nu kan vi vara i sittbrunnen trots att solen skiner. Härligt!
 

På vägen norrut så passerade vi Carriacou och Sandy Island igen. På Carriacou så gjorde vi inget mer än att handla mat och klarera ut förutom att vi låg sista natten vid Anse la Roche, en mysig liten ankarvik långt norrut.

Mer om Sandy Island och snorkling kommer i ett separat inlägg.

Så var vi äntligen här, på Grenada, The Spice Island, som vi hört mycket gott om. Att dessutom få börja vistelsen med en sötvattensdusch gjorde inte saken sämre. Vi gick dock ut hårt första dagen, i alla fall i avseendet att upptäcka ön. Jakob som varit här många gånger hade ordnat en Island Tour med guiden Mike som han kände sen tidigare. Det blev en lång dag med många upplevelser. Det är en färgrann ö med många fina utsikter eftersom det är förhållandevis bergigt. Bilderna gör tyvärr inte ön riktig rättvisa.
   

Vi började med att åka norrut från huvudstaden St George. Lite här och var så stannade Mike minibussen för att visa oss något intressant. Vi fick se många olika sorters fruktträd bl.a. kakaofrukt, muskotnöt, mango, banan, pigeon peas, grapefrukt, papaya, callilou, stjärnfrukt, granatäpple, kanelträd.
 
Kakaofrukt, granatäpple och stjärnfrukt.
    
Kanelträd, bananblomma, gurkmeja (turmeric) och papaya.
 
Grapefrukt och inplastade bananklasar. De bananer som är tänkta att exporteras, de odlas insvepta i luftiga plastpåsar för att skydda dem mot ohyra.
  
Mike visar Tania.Man äter roten under bladen, är ungefär som sötpotatis i smaken om jag minns rätt. Callilou är de snarlika stora bladen på andra bilden, de används ungefär som spenat i soppor m.m. Sista bilden visar sockerrör som används vid romtillverkning.

Muskotnötsträd och själva frukten. De ljusa skalet gör man marmelad m.m. på. Det röda kallas mace och även det torkas och mals precis som själva muskotnöten som är det svarta/bruna under macen.

  

Vårt första riktiga stopp för dagen blev vid Concorde Waterfall. Ett mysigt litet vattenfall där vi fick möjlighet att bada i svalkande sötvatten. Sååå länge sen. Sötvatten och ca 20 grader. Härligt uppfriskande när man till vardags är bortskämd med saltvatten som håller ca 30 grader.

Andra stoppet var vid Grenadas muskotnötsfabrik som ligger i samhället Gouyave. De är i volym näst största producenten i världen avseende muskot. Det är främst lokala bönder med små gårdar/trädgårdar som levererar nötter till fabriken. Tidigare så fanns det en del plantager, men de flesta av dem förstördes av orkanen Ivan 2004. Ivan förstörde nämligen 80% av ön Grenada. Några av de innersta delarna var det som klarade sig och där finns fortfarande ett par större odlingar.

Jag trodde att fabriken både malde och packade muskotnötterna. Oj, vad vi blev förvånade när det var som att kliva rakt in i en fabrik på 1800-talet.
  

Här sys jutesäckarna för hand och destinationen handmålas på säckarna.
  

Alla nötter sorteras för hand.
 

Efter en lunchpaus så drog vi vidare till Grenada Chocolate factory. En väldigt liten fabrik, men som på genuint sätt producerar god choklad.

Först torkas, sorteras, vägs och rostas bönorna.
  

Sen mal man dem två gånger tills man får en slags kakaosmet.
 

En av de nya saker som vi lärde oss var att man först gör ”kakaosmeten” som man ska göra chokladkakor av. Innan man häller smeten i formar så tillsätter man kakaofett. Kakaofettet framställer man genom att ta samma kakaosmet och sen pressa den under högt tryck i speciella cylindrar. Kakaofettet separeras då från kakaon och man får dels rent kakaofett och dels ”kakor” som man sen pulvriserar och får kakaopulver.
  

När kakaosmeten har fått rätt mängd kakaofett och ev socker i sig så hälls smeten i formar och får stelna. Sen handpackas chokladkakorna i folie och papper. Detta görs i fabrikens enda rum med AC så arbetarna tycker det är lite svalt där och är väl påklädda.

Ytterligare ett ställe som man bör (ska) besöka på Grenada är Rivers romdestilleri. Det ligger precis i närheten av chokladfabriken så självklart så stannade vi till även där. Rivers producerar rom så som man gjorde på 1800-talet. Hela processen från sockerrör till buteljerad rom tar ca 10 dagar. Man producerar endast 600 flaskor per dag. I och med att produktionen är så liten så producerar man bara vit rom som inte har hunnit lagras. Man gör den i två varianter, en som är 74-85% alkohol och en som man blandar ner till 69% så den är tillåten att ta med på flygplan utan att det klassas som farligt gods. Man blandar även ett par egna rompunch.

Hela fabriken drivs av ett vattenhjul som transporterades i delar på båt från London 1785. Vattnet kommer från Antoine river där man byggt en damm. Mandriver både ett transportband för sockerrören och en ”sockerrörskross” med mekanik kopplad till vattenhjulet.
 
  

Det blir en del spill efters att sockerrören krossats… Detta torkas dock och resterna används till att elda under det s.k. boilinghouse där man värmer upp den saft som pressats ut ur sockerrören. Sockersaften filtreras och slevas sen bort till den ände där man värmer sockersaften så att delar av vätskan kokar bort. Det tar ca 45 min, sen har ”sockergeggan” en sockerhalt på ca 16%.
 
Sockergeggan leds sen in i ett angränsande rum med stora kar där den fermenteras i åtta dagar. Ingen jäst tillsätts utan det räcker med de bakterier som finns kvar i tankarna sen föregående körning samt värmen från solen. Man får då alkhol på ca 14%.
 

I de sista steget så dubbeldestilleras alkoholen så att man få en alkoholhalt på minst 74% (blir det mindre så leds det tillbaka och destilleras igen).

 

Häftigt att så enkel teknik fungerar. Det blir dessutom riktigt bra rom av det hela. Njae, inte något man sitter och sippar på, men god att blanda drinkar på bara man kommer ihåg att ta lite mindre än man gör av den 40%-iga rommen…

Vi var riktigt effektiva denna dag så vi hann med ett bonusstopp på Grenadas gamla nedlagda flygplats. Landningsbanan är fortfarande i gott skick, men används inte längre då flygplatsen flyttats ner till södra delen av ön. Ett par coola övergivna flygplan (med CCCP och ryska bokstäver på…) fanns dock kvar…
  

Vi fick sen även en bonusavslutning på dagen. Vi fick nämligen följa med hem till Mike. Där bjöd han oss på egenodlad kakaofrukt och vi fick även hemgjorda kakaobollar som man kokar kakaote på med oss hem. En väldigt gästfri man och familj som verkligen bjöd på sig själva. Kul att även få sen hans grönskande trädgård som hans son visade oss runt i.
 

Vi var verkligen helt mätta på intryck då vi kom tillbaka till marinan och jag tror vi alla sov väldigt gott. En lång men fantastisk dag. Ett stort tack till Mike som bjöd på både sig själv och sitt hemland.